The Whip and the Body - 1963 - Jag har skådat ljuset!


The Whip and the Body
Regi: Mario Bava
1963
Horror

Kurt (Christopher Lee) är en sadistisk och hänsynslös adelsman som återvänder hem efter många år. Konflikten är oundviklig och omedelbar med både den invalidiserade pappan (Gustavo De Nardo) och den till synes ryggradslösa och fega brodern Christian (Tony Kendall) som dessutom är gift med Kurts före detta älskarinna och tillika kusin Nevenka (Deliah Lavi). Snart hittas Kurt emellertid död i sitt rum med halsen avskuren, detta hindrar förstås inte honom från att gång efter annan uppsöka Nevenka. Är det ett spöke hon set eller är han verkligen död och i så fall – vem mördade honom?

Skulle en film enbart bestå av skrämmande foto och atmosfär skulle det här vara mästerverket framför alla andra. Tyvärr är det ju inte så enkelt och man måste, trots att det rör sig om Mario Bava, bita i det sura äpplet och medge att det finns några saker som inte alls funkar särskilt bra i filmen också. Framförallt är det skådespeleriet som inte är bra alls. Detta naturligtvis med undantag av Christopher Lee som briljerar och dominerar i varenda scen han medverkar i! Dock anser jag att avsaknaden av ekvilibristiskt skådespeleri är tämligen lättförlåtligt när det kompenseras med ett så krypande, ja rent av läskigt bildspråk!
                                                  
Det finns en sadistisk, erotisk och spöklik ton över hela filmen som, förutom att hämta inspiration från en av mina personliga favoritförfattare - Edgar Allen Poe, även för tankarna till den ökände Markis De Sades berättelser. Det är inte utpräglat explicit som i fallet Saló or the 120 Days of Sodom utan snarare kolossalt subtilt. Bara som en extra nyans i spökhistorien.

För även om det faktiskt även rör sig om en mordhistoria, där man på bästa giallomanér döljer vem mördaren är in i det sista, är det här först och främst en spökhistoria och att jämföra med andra av Bavas ”spökfilmer” som Baron Blood eller Black Sunday ligger nära tills hands! Kanske kan man tycka att The Whip and the Body står sig något kort i så förnämt sällskap men det är egentligen väldigt små detaljer som skiljer dem åt. Daliah Lavi är helt enkelt ingen Barbara Steele och slottet är inte Kreuzensteins fästning – en ren smaksak egentligen!

Filmen behandlar sadomasochistiska ämnen som visserligen känns tama i dagens vågade filmklimat men man kan tänka sig vilket ramaskri dessa orsakade 1963. Inte för att det blir mindre intressant i våra dagar då det förgylls av kusligt vackra bilder och skrämmande spöklika miljöer. Det är tydligt vilken inspirationskälla filmen varit för senare filmskapare och den hör helt klart hemma bland Mario Bavas allra bästa filmer!

Jag har skådat ljuset och dess namn är Mario Bava!

8/10