The Whip and the Body
Regi: Mario Bava
1963
Horror
Kurt (Christopher
Lee) är en sadistisk och hänsynslös adelsman som återvänder hem efter många år.
Konflikten är oundviklig och omedelbar med både den invalidiserade pappan (Gustavo
De Nardo) och den till synes ryggradslösa och fega brodern Christian (Tony
Kendall) som dessutom är gift med Kurts före detta älskarinna och tillika kusin
Nevenka (Deliah Lavi). Snart hittas Kurt emellertid död i sitt rum med halsen
avskuren, detta hindrar förstås inte honom från att gång efter annan uppsöka
Nevenka. Är det ett spöke hon set eller är han verkligen död och i så fall –
vem mördade honom?
Skulle en film enbart bestå av skrämmande foto och atmosfär skulle
det här vara mästerverket framför alla andra. Tyvärr är det ju inte så enkelt
och man måste, trots att det rör sig om Mario Bava, bita i det sura äpplet och
medge att det finns några saker som inte alls funkar särskilt bra i filmen
också. Framförallt är det skådespeleriet som inte är bra alls. Detta
naturligtvis med undantag av Christopher Lee som briljerar och dominerar i
varenda scen han medverkar i! Dock anser jag att avsaknaden av ekvilibristiskt skådespeleri är tämligen lättförlåtligt när det kompenseras med ett så
krypande, ja rent av läskigt bildspråk!
Det finns en sadistisk, erotisk och spöklik ton över hela
filmen som, förutom att hämta inspiration från en av mina personliga
favoritförfattare - Edgar Allen Poe, även för tankarna till den ökände Markis
De Sades berättelser. Det är inte utpräglat explicit som i fallet Saló or the 120 Days of Sodom utan
snarare kolossalt subtilt. Bara som en extra nyans i spökhistorien.
För även om det faktiskt även rör sig om en mordhistoria,
där man på bästa giallomanér döljer vem mördaren är in i det sista, är det här
först och främst en spökhistoria och att jämföra med andra av Bavas
”spökfilmer” som Baron Blood eller Black Sunday ligger nära tills hands! Kanske
kan man tycka att The Whip and the Body står sig något kort i så förnämt
sällskap men det är egentligen väldigt små detaljer som skiljer dem åt. Daliah
Lavi är helt enkelt ingen Barbara Steele och slottet är inte Kreuzensteins fästning – en ren smaksak
egentligen!
Filmen behandlar sadomasochistiska ämnen som visserligen
känns tama i dagens vågade filmklimat men man kan tänka sig vilket ramaskri
dessa orsakade 1963. Inte för att det blir mindre intressant i våra dagar då
det förgylls av kusligt vackra bilder och skrämmande spöklika miljöer. Det är
tydligt vilken inspirationskälla filmen varit för senare filmskapare och den
hör helt klart hemma bland Mario Bavas allra bästa filmer!
Jag har skådat ljuset och dess namn är Mario Bava!
8/10
8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar