Blood Feast
Regi: Herschell Gordon Lewis
1963
Horror
Fuad Ramses, som driver en egyptisk cateringfirma får
ett uppdrag av mamman att leverera mat till dotterns fest. Han tar uppdraget på
största allvar och planerar ”Ishtars fest”. Samtidigt utreder polisen ett antal
mystiska mord där mördaren tydligen tagit en souvenir från offren i form av
olika kroppsdelar. Nu råkar det vara så att en av poliserna som utreder fallet
är dotterns fästman. Dessutom går de båda på egyptisk utbildning och till slut
fattar polisen misstankar mot ”Ishtars fest” och vad den egentligen innebär.
Ganska fjantig film
egentligen, berättelsen tycks egentligen endast vara gjord som en ursäkt att
visa blod och tarmar i utstuderade bilder och det var kanske rent av det som
var meningen. Just den här filmen brukar nämligen räknas som den första
splatterfilmen någonsin och den var långt före sin tid i det avseendet. De
bloddrypande scenerna är förstås det som trots allt gör filmen sevärd på något
sätt.
Handlingen, om man nu ska
drista sig till att kalla det för handling, är otroligt tunn och det blir än
mer löjligt övertydligt när karaktärerna gång efter annan måste förklara sig in
i minsta detalj.
Mellanscenerna som inte verkar
tillföra filmen nånting och endast tycks existera för att sammanbinda de
grafiska blodscenerna, är emellanåt skojiga att se på. Framförallt eftersom
skådisarna alla är bedrövligt dåliga och musiken som först tycktes passa känns
bara fenomenalt tjatig efter några minuter. Framförallt mördaren Fuad Ramses
(Mal Arnold) rollkaraktär är väldigt fyrkantig och stereotypisk och klichéerna
duggar tätt i denna film. Men med tanke på att filmen tydligen tog två dagar
att spela in får man väl ha lite överseende med såna saker.
Tonen i bilden i filmer från
den här tiden passar ypperligt ihop med floder av blod. Det får liksom en
speciell färg, kanske lite FÖR speciell ibland. Blodet ser uppenbart fejkat ut
men det gör inte så mycket för tarmarna och inälvorna ser helt äkta ut.
Överlag en ganska tråkig film
som har sina poänger och som kan vara kul att se ändå, om inte annat som
preludium till den 40 år senare betydligt bättre uppföljaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar