Teenage Mutant Ninja Turtles – 1990 – en skön film!



Regi: Steve Barron
Action/Komedi

Som vanligt när det gäller nostalgi är det med blandad förtjusning man skapar nya minnen genom att se om det man en gång älskade. Man är rädd för att det inte längre ska vara lika underhållande och hent enkelt för att ens minnen ska ha fört en bakom ljuset och att filmena inte har åldrats med välbehag.  När det gäller den här märker jag snabbt att jag inte behöver vara speciellt orolig. Det är precis lika underhållande och charmig som den en gång var.

Donatello, Michelangelo, Rafael och Leonardo är muterade jättesköldpaddor som befinner sig någonstans i tonåren. De har lärt sig ninjutsu av sin mästare Splinter som också han är muterad, en råtta i detta fall. Över hela staden pågår en brottsvåg som saknar motstycke. Reportern April O’Neil är ligan på spåren och kallar den för forklanen, något som polischefen finner absurt eftersom just denna klan har sina anor i den gamla Japan. Likväl har April rätt och snart står det klart att det är den ökände Shredder som ligger bakom. En skurk som Splinter väl känner till!

Upplägget är i grunden charmigt även om det samtidigt är enormt tramsigt. Att förvuxna sköldpaddor skulle hålla på med ninjutsu, eller ens existera är lite barnsligt. Och det är inte bara det att de lever gömda nere i kloakerna, de älskar pizza också. Faktum är att de kanske har alla problem och egenheter som tonårspojkar i allmänhet har. Det är väl detta som är charmen kanske, vad vet jag?

Under stundom brukar jag tala om bakfyllefilm. Detta är en typisk sådan! Det innebär inte att det är en dålig film på något sätt, eller att det skulle vara mindre underhållande att se den i nyktert tillstånd. Det är snarare en kategori jag brukar använda när handling är av ett visst slag. Det ska vara enkelt att hänga med och det ska vara tämligt svart eller vitt, rätt eller fel, gott eller ont. Som en typisk serietidning kan man väl säga och vad passar då bättre än en film som bygger på en sådan serietidning. Jag har visserligen aldrig läst serien men jag har förstått det som att den här filmen är ganska trogen när det gäller karaktärerna i alla fall. Det är inte säkert att storyn finns återberättad sedan tidigare, det vågar jag inte svara på.

Sköldpaddorna spelas av riktiga skådespelare, det är alltså inget som är dataanimerat i den här filmen. Det är något som jag tycker är väldigt bra när det gäller fantasiskapelser av det här slaget. Ska man göra filmen kan man lika gärna göra det ordentligt och det får jag säga att man har gjort här. Den har åldrats väl och det är fortfarande med samma känsla jag ser den som jag gjorde när den var ny. Då hade jag förstås helt andra förutsättningar att hålla reda på vem som var vem av de fyra sköldpaddorna. Jag visste vem som bar vilken färg på masken, vilket deras specialvapen var och deras individuella egenheter. Sådant klarar jag inte av att hålla reda på längre. Jag får numera istället ta det som det kommer och följa filmen istället för att veta på förhand. Men det är en skön film!


7/10