Recension: Mary Poppins - 1964

Mary Poppins

Regi: Robert Stevenson

1964

Musikal

Familjen Banks har avverkat flera barnflickor då ingen av dem tycks kvalificera sig i den strikte faderns inrutade levnadsschema. Hans idéer om uppfostran och barnpassning går i mångt och mycket ut på att lära barnen leva efter de regler som senare kan komma dem till gagn i livet. Sång och dans, stoj och stim är således överflödigt i den värld han lever i. Hur som helst tar han slutligen en gång för alla ansvaret för att anställa en ny barnflicka, så det blir riktigt gjort, det är ju trots allt inget som kan lämnas till frun i huset. Han ringer helt sonika The Times och sätter in en mycket välformulerad annons om vad han söker. Men barnen som vill hjälpa till skriver också en egen annons med sina önskemål. Fadern, som dock tycker den är tramsig och barnslig river den i småbitar och kastar den i brasan. Döm om hans förvåning när han nästa dag får se att lappen trots allt har nått ut och att Mary Poppins som står framför honom stämmer in på barnens alla önskemål.

Först av allt måste man konstatera att det finns musikaler och musikaler! Bara för att en film innehåller mycket musik blir det inte per nödvändighet en musikal och framför allt inte en underhållande sådan. Den här faller dock inom ramarna för en riktigt Feelgood-film där det dansas i parti och minut och det tas tillvara på varje tillfälle att brista ut i sång. Låt vara att alla låtarna inte är fantastiskt medryckande, för det tycker jag inte att de är och i detta avseende kanske filmen kommer lite till korta jämfört med andra alster.

                                                 

Julie Andrews får dock tillfälle att briljera med sin röst och jag måste här ta tillfället i akt att uttrycka min sympati för hennes förlorade sångröst. Efter en operation 1998 förlorade hon nämligen sin sångröst och kan aldrig sjunga mer. Tragiskt, men lyckligtvis finns den här filmen och andra alster bevarade för eftervärlden att njuta av. Nåja, mycket av de musikaliska numren, frånsett Julie Andrews röstekvilibrism, innehåller kvicka texter, nästan kupletter, som för tankarna till revyscenen och Dick Van Dyke som spelar Bert (bland annat) ska absolut räknas som en stor aktör. Det är minst lika mycket hans förtjänst att filmen fungerar som Julie Andrews!

Förutom musiken då? Jodå, filmen innehåller några fantastiska illusioner, några häpnadsväckande specialeffekter, som faktiskt känns smått fantastiska även med dagens mått mätt och överspel från skådespelarna som heter duga. Fast det är på ett charmigt sätt som passar väl in i produktionen. Och det kanske rent av är så att produktionen kräver detta för att fungera på rätt sätt. Vi får inte glömma bort att det är en ganska barnslig film, där inget är allvarligt utan tjo och tjim. Detta är förstås lite märkligt, för Mary Poppins är egentligen inte en sån där flamsig och klämkäck barnflicka som man skulle kunna tro, hon är faktiskt ganska strikt och lyckas få fadern med på noterna hela tiden. Hon dominerar honom totalt om man ska vara rent ärlig! Hon manipulerar sin omgivning till att göra som hon vill på både det ena och andra sättet men förblir omtyckt av alla i alla fall.

Finns det en sensmoral i filmen, vilket jag inte är säker på att det gör, går den kanske ut på att man ska leva lite mer i nuet än vad man från vuxet håll klarar av. Bekymra sig mindre för morgondagen och låta barn få vara barn. Det främsta läxan kanske finns för oss vuxna att lära sig av, att tillbringa den tid man kan med sina barn och inte låta tiden springa iväg. Jag tror att detta är vad Mary Poppins försöker lära den stränge fadern och jag tror att det är honom som hon egentligen kommit för att uppfostra och inte barnen.

Slutligen vill jag säga, att trots mina tidigare påståenden om musiken i filmen är Chim Chim Cher-ee ett mycket bra ledmotiv och filmen kanske en smula för lång för sitt eget bästa.