Recension: The Living Dead Girl - 1982



The Living Dead Girl
Regi: Jean Rollin
1982
Horror

Ett par gravplundrare som dessutom lagrar tunnor med farligt avfall under jord bryter upp kistorna i en gravkammare för att stjäla smycken. Det bär sig inte bättre än att ett jordskalv blockerar ingången till gravkammaren och slår omkull tummorna med avfallet. När detta når den yngre kvinnan i kistorna väcks hon åter till liv med en omåttlig blodtörst. En barndomspakt med bästa kompisen gör att hon nu kräver hjälp att tillfredställa sin blodtörst.

Inte vet jag om Daniel Lehmussaari hämtade inspiration från denna när har skrev Svart Död men det finns onekligen likheter i de händelser som leder fram till själva historien. Det är förstås ganska tunt och alla filmer där läckande farligt avfall väcker någon/något till liv är kanske på något sätt sprungna ut samma grundidé? I så fall lär den knappast vara den här som är arketypen. Likheterna med Svart Död är därmed också över för där det handlade om zombies handlar det här istället om vampyrism. Kanske inte i ordets allra vanligaste bemärkelse, det suktas efter blod men det finns till exempel inga huggtänder och den blodkrävande har heller inga problem med att vistas i solljus etc.

Vi ska komma ihåg att det här en film av Jean Rollin och att det som kan tyckas vara konventionellt i vamyprmytologin sällen är det i dessa filmer. Den erotiska grundidén finns där och det är allt som oftast oerhört stilistiskt tilltalande. Det är också det som räddar den här filmen, dess kompromisslösa estetik. I alla fall om vi undantar några riktigt dåligt utförda gorescener och rejält överspel i filmens upptakt!

Det är också förvånansvärt lite naken hud i filmen, några scener finns det förstås och de flesta är närmast slutet av filmen. Nakenhet är något som vi lärt oss att Jean Rollin använder sig flitigt av och skådespelerskorna brukar dessutom vara riktigt tilltalande och vackra. Det är delvis sant även här men jag kan inte riktigt hitta skönhet i alla de kvinnliga karaktärerna…








Det intressantaste med filmen är nog ändå trots allt den återuppståndna kvinnans motsträvighet. Hon är inte alls intresserad av att leva vidare och livnära sig på andras blod. Hennes barndomspakt betyder dock mer än vad hon tror och det finns inte mycket utrymme att göra något åt situationen. Det är bara att finna sig i de blodtörstiga instinkterna vare sig men tycker om det eller inte!

För min egen del var det här helt klart en besvikelse som inte innehöll lika mycket som jag hade hoppats på. Jean Rollins talang att hitta intressanta kameravinklar och dylikt höjer upplevelsen och miljöerna kan jag inte heller klaga på men skådespelarmässigt var det lite för svagt för min smak. Det finns som sagt förmildrande omständigheter som jag har försökt belysa ovan men jag tycker inte riktigt att det räcker. Det borde ha kunnat bli mycket bättre!

5/10