The Loved Ones
Regi:
Sean Byrne
2010
Drama/Horror
Brent (Xavier
Samuel) är tillsammans med Holly (Victoria Thaine) och ska gå på skoldansen
tillsammans. Han säger därför nej till Lola (Jessica McNamee) som frågar honom
om han vill gå med henne. Det skulle han aldrig ha gjort. Senare blir han
kidnappad av Mias galne far (John Brumpton) som tänker se till att hans dotter
får det hon vill ha – en lycklig bal där hon själv blir drottning och Brent
blir kung. De är ett underbart par. Men det är verkligen inte bara pappan som
är galen, frågan är om inte Lola är ett steg värre…
Naturligtvis ska man inte ha högt uppskruvade
förväntningar, men efter att _alla_ jag sett/hört kommentera den här filmen har
varit mycket positiva kunde jag helt enkelt inte låt bli! Lyckligtvis blir det inte
som en gråsten som bara faller till marken utan att leverera men mina
förväntningar var trots allt för höga. Men samtligt innehåller filmen scener
som lyckas med uppgiften att rubba min flegmatiska inställning till filmvåld.
Jag tror mig ha sett allt redan och blir ytterst sällan förvånad eller
påverkad. Det ska helt enkelt extremt mycket till!
Men filmen lyckas vid ett par tillfällen få mig ur
balans. Det är riktigt otäckt och jag känner hur det kryper längs ryggraden när
den realistiska tortyren kommer igång. Jag vet inte om det är våldet i sig
eller det sätt som det är levererat på? Onekligen har det en oerhört betydelse
att våldets utövare – flickan och hennes pappa, inte bara är helt känslolösa
inför sina dåd utan dessutom skrattar åt situationen. Aldrig har sinnessjuka porträtterats
på ett otäckare sätt. Både pappan men framförallt dottern är ypperliga i sina
roller. Jag kunde helt enkelt inte ha önskat mig mer från dem.
Men vad består så min besvikelse i? För besviken är jag,
det är något som inte är så mästerligt med den här filmen som jag skulle önska.
Kanske är det händelserna runt omkring? De behövs för att bygga karaktärer, det
finns mer ambition än bara en tvådimensionell tortyrhistoria. Det finns bakgrund
som gör att vi kommer lite närmare karaktärerna och kanske kan känna lite extra
för dem. Men det är just sinnessjukdomen och vad det mänskliga psyket
egentligen kan hitta på som är den primära behållningen. En frisk hjärna kan
knappast förstå vad en sjuk hjärna kan hitta på, själv tro på och tycka är
rätt. Man skakar bara på huvudet och undrar vem som kunnat komma på det hela.
Så på det hela taget var kanske inte det här 2010 års
bästa film men helt klart en av de starkaste och absolut en av de mest
omtalade! Den lever inte helt upp till hypen men sevärd råder det inget tvivel
om att den är. Så har du inget bättre för dig, gör något åt det och se den nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar