The Loved Ones - 2010 - Bra, men inte SÅ bra!



The Loved Ones
Regi: Sean Byrne
2010
Drama/Horror

Brent (Xavier Samuel) är tillsammans med Holly (Victoria Thaine) och ska gå på skoldansen tillsammans. Han säger därför nej till Lola (Jessica McNamee) som frågar honom om han vill gå med henne. Det skulle han aldrig ha gjort. Senare blir han kidnappad av Mias galne far (John Brumpton) som tänker se till att hans dotter får det hon vill ha – en lycklig bal där hon själv blir drottning och Brent blir kung. De är ett underbart par. Men det är verkligen inte bara pappan som är galen, frågan är om inte Lola är ett steg värre…

Naturligtvis ska man inte ha högt uppskruvade förväntningar, men efter att _alla_ jag sett/hört kommentera den här filmen har varit mycket positiva kunde jag helt enkelt inte låt bli! Lyckligtvis blir det inte som en gråsten som bara faller till marken utan att leverera men mina förväntningar var trots allt för höga. Men samtligt innehåller filmen scener som lyckas med uppgiften att rubba min flegmatiska inställning till filmvåld. Jag tror mig ha sett allt redan och blir ytterst sällan förvånad eller påverkad. Det ska helt enkelt extremt mycket till!

Men filmen lyckas vid ett par tillfällen få mig ur balans. Det är riktigt otäckt och jag känner hur det kryper längs ryggraden när den realistiska tortyren kommer igång. Jag vet inte om det är våldet i sig eller det sätt som det är levererat på? Onekligen har det en oerhört betydelse att våldets utövare – flickan och hennes pappa, inte bara är helt känslolösa inför sina dåd utan dessutom skrattar åt situationen. Aldrig har sinnessjuka porträtterats på ett otäckare sätt. Både pappan men framförallt dottern är ypperliga i sina roller. Jag kunde helt enkelt inte ha önskat mig mer från dem.







Men vad består så min besvikelse i? För besviken är jag, det är något som inte är så mästerligt med den här filmen som jag skulle önska. Kanske är det händelserna runt omkring? De behövs för att bygga karaktärer, det finns mer ambition än bara en tvådimensionell tortyrhistoria. Det finns bakgrund som gör att vi kommer lite närmare karaktärerna och kanske kan känna lite extra för dem. Men det är just sinnessjukdomen och vad det mänskliga psyket egentligen kan hitta på som är den primära behållningen. En frisk hjärna kan knappast förstå vad en sjuk hjärna kan hitta på, själv tro på och tycka är rätt. Man skakar bara på huvudet och undrar vem som kunnat komma på det hela.

Så på det hela taget var kanske inte det här 2010 års bästa film men helt klart en av de starkaste och absolut en av de mest omtalade! Den lever inte helt upp till hypen men sevärd råder det inget tvivel om att den är. Så har du inget bättre för dig, gör något åt det och se den nu!