City of the Living Dead - 1980 - En fantastisk film

City of the Living Dead

Regi: Lucio Fulci

1980

Horror

När prästen Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i den lilla staden Dunwich öppnas, på nåt sätt, portarna till helvetet. Mary (Catriona MacColl), som har mediala förmågor, bevittnar hela händelsen under en seans och faller död till marken av blotta förskräckelsen. Reportern Peter (Christopher George) får höra talas om det mystiska dödsfallet och bestämmer sig för att undersöka saken, det visar sig att Mary inte alls är död och tillsammans ger de sig iväg för att söka efter staden som Mary sett i sin vision. Undan för undan kommer de närmare och närmare sanningen.

Det här är utan tvekan en av Lucio Fulcis allra bästa rullar, och dessutom en av de allra kändaste. Den brukar dessutom räknas till Fulcis zombierullar, men liksom i den ett år senare The Beyond, så är det inte någon zombiefilm i konventionell mening. Liksom i The Beyond betonas det mycket mer på mystifiering av helvetets portar än på människoätande zombies. Konsumtionen av människokött är inte det väsentliga här och zombisarna är nästan mera som övernaturliga väsen som kan dyka upp ur tomma intet bara för att visa sin närvaro för oss - publiken.

                                                            

Dock vill jag påstå att de få zombies filmen trots allt innehåller, för det handlar inte om såna horder som vi är vana vid från Romeros rullar, är otroligt välgjorda och sminkjobben är smått fantastiska rakt igenom hela filmen och allt gore ser strålande ut. Lägg till det en ljussättning och ett kameraarbete i toppklass, som gör det spännande nästan i varenda scen, så har du filmen i ett nötskal. Att Fulci brukade använda sig av inzoomningar är väl ingen nyhet, men så frekvent användande som i den här filmen, och då framförallt på ögon, har jag nog aldrig sett förr, eller åtminstone inte lagt märke till i samma utsträckning som här. Men jag gillar det!

Tyvärr är det inte lika gott ställt med skådespeleriet och det spelas över en hel del, framför allt i filmens inledande del. Sen också, det ska erkännas, men då har spänningen stigit så pass högt att man inte lägger märke till det på samma sätt längre. Handlingen, och framförallt stämningen, är viktigare i det här fallet. Ett intressant sätt att höja publikens delaktighet i filmen är förresten, framförallt under den inledande seansen, att använda en subjektiv kamera som de skådespelarna kan tala rakt in i. Det är ett grepp jag gillar starkt!

Ett annat grepp jag gillar är de parallellhandlingar filmen är uppbyggd av. Det långsamma sätt, vilket nästan tar hela filmen, som handlingar förs tillsammans på, är både tillfredställande och mystifierande. Fast i detta avseende känns det även befogat med en del kritik eftersom det tenderar att bli en aning rörigt och svaren, som man så tålmodigt väntar på att få, kommer aldrig. Visserligen är jag en av dem som förespråkar publiken egen möjlighet till tolkning, men här känns det lite som om man sammanfogat en del scener med varandra bara för att få med scenerna. Det jag menar är alltså att beståndsdelarna är hur bra som helst, men det finns kanske inte alltid lika mycket sammanhang , eller kontinuitet, mellan dem som man skulle önska.

Just det, nu höll jag allt på att glömma en av filmens största tillgångar – musiken! Den skapar en otrolig stämning och är synnerligen välsynkad till de visuella effekterna. Det där låter kanske lite paradoxalt för dem som läst många av mina recensioner, då jag ofta brukar hävda att plötsliga överraskningseffekter inte är mycket att ha, men det är inte riktigt det jag menar här. Det skapas helt enkelt en bättre spänning i scenerna av den effektiva musiken!

För övrigt tycker jag mig finna några referenser till storheter inom skräckvärlden. Inte så mycket att komma med kanske, men bara det faktum att staden där helvetets port sägs öppna sig heter Dunwich för i alla fall mina tankar till HP Lovecraft. Likaså skulle man kunna tolka inblandningen av att bli levande begravd som en referens till Edgar Allen Poe, fast han har väl i och för sig inte ensamrätt på den fantasin, hur morbid och fasansfull den än ter sig.

En fantastisk film!

8/10