Recension: Blowup - 1966



Blowup
Aka Blow-Up
Regi: Michelangelo Antonioni
1966
Thriller

Fotografen Thomas (David Hemmings) såg ingenting men hans kamera kanske uppfattade mer än honom? Det som först tycktes vara oskyldiga bilder av ett romantiskt par i parken kanske döljer något mer, ett pågående mord till exempel? Ju mer han förstorar upp valda delar av fotografierna desto mer övertygad blir han om att så är fallet. Men är det verkligen så eller spelar hans sinnen honom ett spratt?

Inledningsfasen på den här filmen är lite annorlunda. Det finns i princip ingen plot och man får lätt uppfattningen att den kommer att bli lite tråkig och innehållslös. Däremot skapar och bygger filmen fotografen Thomas karaktär på ett utmärkt sätt just under denna inledande period. En planlös men talangfull fotograf tittar fram, en ganska otrevlig typ som man faktiskt tycker ganska illa om. David Hemmings gör rollen mycket bra och allt fokuserar kring honom, vilket bidrar till vår förståelse för hans egentliga ensamhet. På samma sätt fortsätter sedan filmen, utan att fördjupa sig så mycket i en konventionell handling. Den kretsar helt enkelt kring fotografen Thomas tankar och vardag men kanske speciellt kring det som han tror hände i parken.

Filmen har också en semierotisk ton, utan att för den skull vara speciellt närgången med nakna kroppar. Någon liten hudflik kanske visas då och då men det är absolut inget prominent och det är mycket smakfullt genomfört. Det finns en viss erotisk laddning i väntandet, man anar lusta mellan raderna och förväntar sig att kläder ska falla och kroppsdelar visas men att insinuera situationer är alltså i det här fallet, så som i de allra flesta andra, mycket effektivare än att visa allting i detaljerade bilder.

Men förutom dessa stilistiska och ytliga detaljer så har filmen en annan mycket viktig egenskap – eftertänksamhet! Man är inte helt klar efter att man sett den och tankarna kring vad som egentligen hände, vad som är sant och inte, fortsätter att fara genom huvudet. Är det en studie av sinnesjuka, mytomani och narcissism? Det roliga är att Antonioni verkligen leker med tittarens vilja att vilja tro på något som man inte är helt säker på. De uppförstorade bildbevisen presenteras först som något mycket verkligt för att sedan eventuell omkullkastas av andra omständigheter. På de gryniga förstoringarna vill vi gärna se precis samma sak som fotografen Thomas ser, men finns det verkligen där? När filmen är slut finns det definitivt tvivel!

Det negativa med filmen är att den är ganska tråkig och att det är för få riktigt mästerliga, eller rättare sagt fängslande scener i den. Det är naturligtvis en svår balansgång att både berätta historien på ett så pass okonventionellt (och medvetet handlingslöst) sätt och samtidigt behålla få tittaren att behålla uppmärksamheten. Det är också något som kräver lite extra av publiken.

Rekommenderas för den som vill ha nåt att fundera på!