Recension: Bloody Bill aka Death Valley - 2004

Bloody Bill

Aka: Death Valley

Regi: Byron Werner

2004

Horror

En grupp studenter råkar stöta på gangstern Earl (Gregory Bastien) som tar dem till fånga. Han letar efter sin lika våldsbenägna yrkesbroder som lurat honom på pengar och dessutom på kokain. Med sin gisslan spårar Earl sin forna kamrat till den lilla staden Sunset Valley där allt först verkar öde men som senare visar sig vara rena slagfältet. Den lilla staden hålls nämligen i ett järngrepp av den ökände Kapten William ”Bloody Bill” Anderson som lagt en förbannelse över staden. Snart är de alla fast i den lilla staden och Bloody Bill skickar ut sina horder av zombies för att ta hand om inkräktarna.

När man börjar skriva filmrecensioner på allvar inser man snart att det inte längre räcker att skriva vad man tycker. Man måste också forska i de bakgrundsfakta som finns för att skapa sig en mer övergripande inblick. Döm av min förvåning när jag upptäckte att Bloody Bill verkligen funnits i verkligheten. Tydligen var det en ökänd kapten i sydstatsarmén som var ytterst rasistisk och som njöt av stridens hetta. Här har man låtit honom överleva till vår tids dagar i ena form som närmast allsmäktig zombie.

Så till filmen då. Det börja faktiskt häpnadsväckande bra, man kan se hur mycket man lyckats åstadkomma med en väldigt snål budget. Någon recensent skrev att den här filmen troligen bara hade en milliontedel av den budget som remaken av Dawn of the Dead hade och det är lätt att hålla med om den kommentaren. Det mesta är faktiskt väldigt välgjort och ser man till effekter, som ofta är den här genrens akilleshäl, så har man lyckats förvånansvärt väl.

Handlingen är också den förhållandevis välskriven även om det finns små saker här och där man skulle vilja ändra på. Kanske hade det t.ex. varit bättre om man inte gjort en så stereotypisk film med alla de obligatoriska karaktärerna. T.ex. skulle man kanske slopat studenten som verkar veta precis allt om legenden Bloody Bill, det tenderar att bli lite för mycket.

Något annat som jag inte gillar är hur man iscensatt tillbakablickarna. Man har helt enkelt valt att visa dem som gammal film, svart/vitt och med mycket skador och skavanker. Här vill jag säga, less is more. Inte ens de mest misshandlade stumfilmerna har så här dålig kvalité och hade man gjort dessa delar av filmen mera trovärdiga hade man definitivt tjänat på det i slutändan.

Trots alla positiva ingredienser, som trots allt överglänser de negativa, vill jag säga att filmen ändå inte kommer upp till mer än ett drygt medelbetyg. Kanske är det den nya tidens springande zombies a la Dawn of the Dead eller 28 days later som drar ned betyget eller det förutsägbara handlingen. Kanske är det de uppenbara försöken till humor som inte går hem hos undertecknad.

Gillar du Zombiefilm så har du en här.