Recension av Wallander: Den Orolige Mannen – 2013

Har man sett en Wallander med Krister Henriksson i titelrollen så har man sett alla (skulle man kunna tro). Så är det inte riktigt men det är inte bara på gott, det finns en del märkligheter i filmserien också. Det första jag kommer att tänka på att Kurts dotter – Linda, plötsligt är tillbaka i tjänst. Jag vet att jag kommenterade avsaknaden av hommage till Johanna Sällström som spelade rollen under de första säsongerna. Istället försvann Linda utan ett spår, inte en referens på hela förra säsongen till exempel. Nu har man alltså valt att åter skriva in Linda i serien och uppdraget att gestalta henne har man gett till Charlotta Jonsson.

Jag vet inte riktigt hur lång tid som ska ha gått mellan den här och den förra filmen, men det känns som att det är betydande. Linda och hennes make har barn och Kurt verkar ha gått ner sig. Han har blivit aningen dekadent kan man säga. Fallet som uppdagas visar sig röra dotterns makes far och faller tillbaka på Hårsfjärdshändelserna i början på 80-talet. Filmen bygger alltså i grunden på verkliga händelser. För de som inte var med och minns den här tiden var det då ”ryska” ubåtar siktades i den svenska skärgården. Naturligtvis är själva historien fiktion men skulle trots detta mycket väl kunna vara sann, eller i alla fall delvis sann. Mycket av det som hände då är ju höljt i dunkel.

För att göra en lång historia kort så blir Kurt suspenderad från sin tjänst. Svärsonen ber honom sedan att titta till mamman då pappan, en amiral som hade ansvaret för Hårsfjärdshändelserna när det begav sig, försvinner. Och det som startade det hela, trettio år efter händelserna, är att man hittar kvarlevorna av en försvunnen attackdykare. Det låter krångligare än vad det är men ser man till filmen är det många frågetecken som inte rätas ut förrän framåt slutet. Därför har filmen en så ovanlig egenhet att den faktiskt blir bättre under andra halvan när man trots allt börjar få lite svar. Möjligen kan man klaga på att upplösningen är lite ”mesig” men jag tycker det funkar minst lika bra som det brukar göra när Wallander är på tapeten. Stabilt på alla sätt och vis men något ovanligt att se Wallander disciplinerad på det sättet.

7/10