Lejonkungen
Regi: Roger Allers, Rob Minkoff
1994
Animerad
Simba är den mäktige Kungen Mufasas son. Han
kommer en dag att ta över kungariket och bli härskare över allt som solen rör
vid. När han frågar sin far on skuggorna får han bara veta att han inte få gå
dit. Nyfikenheten tar förstås överhanden när Kung Mufasas ondsinte bror – Scar
konspirerar för att ta över makten och tronen för egen del. Simba går i fällan
gillras åt honom och som orsakar hans fars allt för tidiga död. Lurad att tro
att det faktiskt är hans fel flyr Simba och lämnar kungariket åt sin farbror.
Men Simba växer upp och en dag bestämmer han sig för att ta tillbaka det som
rättmätigen är hans för att rädda de andra från den svält hans farbrors styre
har orsakat.
Jag vet inte vad det
är med Disneyfilmerna som lockar om jag ska vara riktigt ärlig. Egentligen är
det här en ganska uttjatad historia som gjorts så många gånger att det borde
vara spöstraff på att upprepa den ytterligare en gång. Men faktum är att det
blir underhållande, filmen är inpackad i ett så fint fodral att man inte kan
låta bli att småle och sjunga med i refrängerna. För det här är en de
Disneyfilmer som det sjungs en hel del i. Jag brukar personligen ha lite svårt
för just dem eftersom det blir lite mycket musikal över det hela och
framförallt när man brukar se de här filmerna svenskdubbade som jag gör.
Men eftersom några
gamla favoriter lånat ut sina röster: Peter
Rangmar och Jan Rippe från After Shave, Rikard Wolff och så Frank
Ådahl och Kayo Shekoni i de
stora rollerna förstås, Är det riktigt underhållande att lyssna på sångerna.
För översättningarna står Monica Forsman
och jag har inget att klaga på. Ser man filmen på engelska får man hålla
tillgodo med namns som Matthew
Broderick, Rowan Atkinson, James Earl Jones, Whoopi Goldberg, Cheech Marin
och inte minst Jeremy Irons, ingen
dålig samling namn det heller!
Historien är
sockersött förpackad och det är väl det som gör den så pass framgångsrik. Jag
vill inte påstå att det här är den bästa Disneyklassiker jag har sett men den
lyckas definitivt leverera mot alla odds. Jag tycker att man får ungefär vad
man kan förvänta sig och det är egentligen inget dåligt betyg alls. Det är en
väldigt hög lägsta nivå att jämföra med när man ser på Disneyklassikerna och
liksom alla andra filmer så tenderar det att bli färre och färre filmer som
verkligen utmärker sig ju mer erfarenhet man får. Jag tycker således att
Lejonkungen står sig bra i konkurrensen och om man betänker hur storyn hade
blivit om den hade levererats i ett annat format än det Disneyanimerades är de
onekligen en succé!
Det finns ju även ett
par uppföljare till den här (som jag inte har sett än) men jag är lite tveksam
till hur i hela friden man kan göra en uppföljare på den här. Men det kanske
blir i samma stil som uppföljaren till Bambi
– Bambi 2, en film som också var oerhört
osannolik tills man såg den och insåg att de faktiskt kompletterade varandra
väldigt bra och dessutom förklarade själva historien på ett helt nytt sätt.
Så om jag ska
sammanfatta det här på något sätt kan jag bara säga att jag verkligen
rekommenderar filmen även om jag inte finner den vara det stora mästerverk som
exempelvis Pinocchio. Det var också
lättare att imponera med animerad film förr när allting gjordes förhand och var
ett hantverk på ett annat sätt. Självklart har filmindustrin alltid varit en
industri med ambition för profit, men det är skillnad på ett klassiskt hantverk
och på löpande band principen.
Bilder: © Disney
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar