Tony
Regi: Gerard Johnson
2009
Drama
Om det är något
Tony gillar så är det videovåld. Han har, kan man säga, ett överdrivet intresse
för just våldsamma actionfilmer. Han själv är något av en enstöring som inte
har någon vidare social kompetens. För andra verkar han ha någon form av
mentalt handikapp och han har varit arbetslös i över tjugo år. Men vad värre
är, Tony är en seriemördare fullt kapabel att mörda vem som helst som står i
hans väg…
Tony är inte
en film som bygger på några verkliga händelser men jag skulle vilja påstå att
det finns en del likheter med Jeffrey
Dahmers dåd och Ed Geins
personlighet och jag skulle sannerligen inte bli förvånad om dessa stod som
inspirationskällor när Gerard Johnson
skrev filmen. Som seriemördarfilm antar jag att den är meningen att den ska
kvala in under thrillerfacket åt skräckfilmshållet till men så blir det inte.
Vad filmen istället gör är att leverera ett utmärkt personporträtt av Tony. Det är en utmärkt rolltolkning av Peter Ferdinando!
Tempot är ganska långsamt och det dröjer innan vi får se Tony i aktion för första gången, som
mördare vill säga, som socialt efterbliven går det betydligt fortare. Men
filmen är inte så speciellt lång, lite drygt en timme och det hinner inte hända
så särskilt mycket under den tiden. Till filmens ”försvar” kan nämnas att det
inte finns tillstymmelse till humor och det är bra! Visserligen är det ibland
ganska underhållande att se vilken social klumpeduns Tony är men det är så nära
humor man kommer. Låt mig förtydliga att det verkligen inte rör sig om
lyteskomik i någon form, möjligen svart humor.
Det råder inget tvivel om att det finns talang bakom
skapandet av Tony, det är onekligen
en mycket välgjord film som ser ut att ha en tämligen låg budget. Det är en brittisk
film och det märks inte bara på filmens miljöer utan på den utpräglade accenten
som skådespelarna har. Jag tycker personligen att det bidrar till realismen,
kanske rent av diskbänksrealismen för det hela är väldigt vardagligt och
oglamoröst!
Som seriemördarfilm tycker jag nog att den är lite tam
men som film om personlighetshandikapp är den betydligt bättre. Det mest
skrämmande med filmen är kanske att man aldrig kan lite på någon, man vet
aldrig var en mördare döljer sig. Det är förresten också skönt att man hoppat
över sociopatvinkeln och testar något nytt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar