Torso
Aka: Corpi presentano tracce di violenza carnale, I
Regi: Sergio Martino
1973
Thriller/Horror
När ett par unga collagestudenters sargade kroppar återfinns står
polisen maktlös och med endast ytterst få spar att följa. Det viktigaste är att
mördaren har en röd och svart skarf, vilket ringer en klocka i Janes (Suzy
Kendall) öron, när hon får veta det genom polisens desperata försök att fiska
fram vittnes bland medstudenterna. Strax blir hon hotat till livet om hon ens
försöker minnas vem hon sett med en sån skarf och för att lugna ned nerverna
tar hon tre kompisar med sig och åker till farbroderns sommarställe för att
vila upp sig. Mördaren är dem dock hack i häl och snart är mardrömmen i full
gång igen.
Torso borde väl, med tanke på
originaltiteln (I corpi presentano tracce di violenza carnale), egentligen
hetat någonting i stil med – Kroppar med spår av köttsliga sår, vilket förvisso
är en något omständligare titel. Torso funkar fint, det har en rak och brutal
klang och insinuerar dessutom den översättning jag själv tog mig friheten att
göra. Dessutom anspelar den också, åtminstone i viss mån, på sex. Vilket också
är en viktig ingrediens i den här rullen.
Den är nämligen ganska rejält
sleazy och även om det inte förekommer någon fullskallig penetration, så är
nakenhet en naturlig del av filmen. Dels tillåter några av flickorna sig att
bli fotograferade utan en tråd på kroppen, dels så tycks lesbianism vara
ordentligt utbrett bland studentskorna, vilket bland annat föranleder några av
de komiska poängerna i filmen. För naturligtvis blir byns cyklande
livsmedelsbud vittne till tösernas softcoreorige i samband med en leverans till
lantstället. Ingen tror honom naturligtvis, men bilderna på näthinnan får han
ju ha kvar i alla fall.
Men trots denna nakenhet blir det
aldrig pornografiskt eller nedvärderande. Det är smakfullt iscensatt och också
humoristiskt självcensurerat, definitivt med glimten i ögat från regissörens
sida. Till exempel vid panoreringar där naturlig könsbehåring skulle ha varit
närvarande, har man istället blockerat denna vy med föremål, som dessutom får
en metaforisk betydelse med smekningar och dylikt. Mycket underhållande måste
jag säga!
Så till avdelningen våld då. Där är
det naturligtvis mycket stilistiskt och estetiskt tilltalande, som sig bör i en
giallo. Dock skulle jag nästan vilja kalla Torso för en hybrid mellan genrerna,
då det återfinns även karateristiska drag från slashern här. Det tydligaste är
väl kanske den maskbeklädda mördaren, som förvisso bär svarta handskar på bästa
giallomanér och storyn som man också känner igen en smula från slashern som
genre, eller snarare reagerar man på avsaknaden av klassiska gialloingredienser
som till exempel själva utredningen där villospåren lurar publiken både till
höger och vänster. Den här filmen bygger mera på spänning eller som någon så
fint uttryckte det en gång – Mer yta än innehåll! Jag ser absolut ingenting
negativt i detta och det är en fröjd att få ta del av de eleganta
kamerarörelserna, den effektiva musiken och den smakfulla fokuseringen på ögon,
som inte är helt ovanlig inom italiensk film, utan att behöva koncentrera mig
på någon djupliggande handling. Man nöjer sig helt enkelt med att konstatera en
traumatisk barndoms upplevelse ligger i grunden och sedan är det inte mer med det.
Ologiskt kan tyckas, men väldigt
vackert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar