Swedish Wildcats - 1972 - Av regissören till Fäbodjäntan!

Swedish Wildcats

Aka: Every Afternoon

Regi: Joseph Sarno

1972

Drama/Erotik

Margaretha (Diana Dors) driver en framgångsrik bordell i Köpenhamn. Hon har många flickor under sitt tak, men speciellt framgångsrika är de svenska systrarna Susanna (Cia Löwgren) och Karin (Solveig Andersson) som är omåttligt populära bland gästerna. De är på många sätt varandras motpoler och Karin visar mer öppet sin avsky mot sig själv och vad hon håller på med än sin syster Susanna. Hon drömmer sig å andra sidan bort med fantasier när hon varje dag går till parken för att mata fåglarna och för att fly vardagens tristess. Där träffar hon en man – Peter Borg (Peder Kinberg) som påstår sig vara testpilot och som hon förälskar sig i. Hon själv, å andra sidan, påstår sig vara en balettdansös vis namn Natasha. Ska deras kärlek hålla för ett ömsesidigt avslöjande av sanningen eller är det dömt att misslyckas redan på förhand?

Premisserna låter lite väl billiga i mina öron och det känns verkligen som om det här är en i raden av filmer som bara vill exploatera kvinnokroppen till varje pris. Men trots att det är Joseph Sarno (Lifterskan, Baby Love, Fäbodjäntan) så håller sig filmen helt klart inom ramarna. Det blir aldrig pornografiskt på något sätt och faktiskt ganska smakfullt framställt.

                                           

Innovation saknas inte heller och den kroppsmålning flickorna initialt presenteras med är faktiskt smått fantastisk! Vi ser, förutom de två svenska systrarna som tigrar, en svart panter, en leopard och en zebramålad flicka. Leoparden spelas förresten av Christina Lindberg som jag verkligen älskade i Thriller – En Grym Film. StudioS Entertainment har givit ut fler filmer med henne i större roller än den här, för det är inte särskilt mycket hon medverkar, men jag har inte sett så mycket med henne faktiskt.

Den stora rollen spelas förstås av Cia Löwgren och hon gör ett ganska bra jobb. Det är klart att det inte är frågan om några ekvilibristiska utsvävningar, men jag tycker det funkar ganska bra. Dessutom är hon snygg att titta på och det är ju alltid ett plus när det gäller sexploitationrullar som den här.

Själva konfrontationen mellan Susanne och Peter är förstås ofrånkomlig och den blir inte mindre uppenbar när det visar sig att han arbetar tillsammans med en av bordellens stamkunder. En riktigt sadistisk och självupptagen man som också åtrår Susanne och som dessutom visar sig syssla med olagligheter som Peter nyligen har avslöjat. Att skrämma honom till tystnad genom att hota honom med att skada Susanne – eller Natasha som han känner henne som är såklart ett säkert kort.

Allt som allt klart mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. En film som både behandlar kärleken samtidigt som den exploaterar temat. De sadistiska scener som finns i filmen, och som man mer eller mindre skryter med på omslaget, är ganska mesiga om man ska vara helt ärlig. Men samtidigt ska man komma ihåg att filmen gjordes redan 1972 när synen på dessa ting kanske inte var riktigt lika liberal som den är i dag!