SS Camp 5: Women’s Hell
Aka: SS Lager 5: L'inferno
delle donne
Regi: Sergio Garrone
1977
Drama
En ny omgång kvinnliga fångar anländer till nazisternas experimentläger
nummer 5. De vackraste och mest attraktiva väljs genast ut för att ingå i den
interna bordell som drivs inom området och som ska underhålla de tyska
soldaterna och officerarna. De, som enligt urvalsprincipen, inte duger till prostitution
blir istället föremål för diverse experiment med målet att effektivt kunna
behandla brännskador på de tyska soldaterna. Det är en smärtsam process som
innebär höga förluster av råmaterial, dvs. färska fångar. Experimenten
fortsätter dock under förevändningen att arbete är värt alla förlusten om man
så bara kan bota en enda tysk soldat…
Det ligger väl nära till hands
att jämföra den här filmen med samme regissörs tidigare alster – SS Experiment Love Camp från året
innan. Eller ja... det råder väl delade meningar om den saken. Enligt vissa uppgifter
spelades de in direkt efter varandra, medan andra hävdar att de faktiskt
spelades in samtidigt! Hur det än är med den saken kan man konstatera att det
faktiskt, i väldigt stor utsträckning, handlar om samma skådespelare i de
väsentligaste rollerna. Detta innebär dock inte med nödvändighet att de spelar
samma typ av roll här, även om det i flertalet fall förhåller sig just på det
viset. Vidare är det i stort sett samma miljöer som används vilket får mig att
tro att Sergio Garrone, på samma sätt som den ökände Jess Franco, passade på
att göra ytterligare en film när han ändå hade åtgång till rekvisitan och
skådespelarna, och var på plats helt enkelt.
Men hur lika är då filmerna? De
är ganska lika på många sätt, men ändå olika. Den här är mycket allvarligare
till sin natur och även om det givetvis förekommer en hel del sex i den här
också, tuttar och vildvuxna buskar, blir det aldrig lika lättsamt som i
föregångaren. Det finns också ett par episoder i filmen som verkligen rycker
tag i tittaren och som faktiskt har något att säga, det är inte ren
exploitation rakt igenom utan ett budskap finns att hitta. Detta handlar
framförallt om två gånger, dels i en scen där man använder sig av autentiska
bilder från andra världskrigets koncentrationsläger, i samband med detta gör
man också en synnerligen osmaklig uträkning av vad varje fånge är värd i pengar
om man utgår från en medellivslängd på cirka nio månader. Det andra tillfället
låter vänta på sig men visar sig vara en ytterst värdig avslutning på filmen
och konstaterar att vi ska visa vördnad för de som gav sitt liv för att upplysa
framtiden om vad som egentligen försiggick i lägren.
Det är också mer fokusering på
vidriga experiment här, visserligen kan man tycka att man kunde ha tagit ut
svängarna och varit mer innovativ, men att skapa vidrigheter för vidrigheternas
egen skull kanske inte är rätt väg att gå i en film som denna? Dock lyckas man
få det att krypa längs ryggraden under filmens starkaste tortyrscener. Dessa
har alltså inget med något experiment att göra utan för att dra ur fångarna
sanningen och för att avslöja sina medfångars ”brott”.
Något som jag finner ovanligt är
dock, utan att på något sätt påstå mig vara någon expert på
nazisploitaionrullar, är att nazisterna inte framställs på något speciellt
förnedrande sätt när det gäller det sexuella. Detta om inte själva förnedringen
består i att Överste Strasser (Georgia Serione) förälskar sig i den färgade
kvinnan Alina (Rita Manna) som utifrån hans synvinkel sett torde vara av en
betydligt lägre stående klass än hans egna ariska ras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar