SS Camp 5: Women’s Hell - 1977 - Sexuell lusta och naziploitation


SS Camp 5: Women’s Hell
Aka: SS Lager 5: L'inferno delle donne
Regi: Sergio Garrone
1977
Drama

En ny omgång kvinnliga fångar anländer till nazisternas experimentläger nummer 5. De vackraste och mest attraktiva väljs genast ut för att ingå i den interna bordell som drivs inom området och som ska underhålla de tyska soldaterna och officerarna. De, som enligt urvalsprincipen, inte duger till prostitution blir istället föremål för diverse experiment med målet att effektivt kunna behandla brännskador på de tyska soldaterna. Det är en smärtsam process som innebär höga förluster av råmaterial, dvs. färska fångar. Experimenten fortsätter dock under förevändningen att arbete är värt alla förlusten om man så bara kan bota en enda tysk soldat…  
                                       
Det ligger väl nära till hands att jämföra den här filmen med samme regissörs tidigare alster – SS Experiment Love Camp från året innan. Eller ja... det råder väl delade meningar om den saken. Enligt vissa uppgifter spelades de in direkt efter varandra, medan andra hävdar att de faktiskt spelades in samtidigt! Hur det än är med den saken kan man konstatera att det faktiskt, i väldigt stor utsträckning, handlar om samma skådespelare i de väsentligaste rollerna. Detta innebär dock inte med nödvändighet att de spelar samma typ av roll här, även om det i flertalet fall förhåller sig just på det viset. Vidare är det i stort sett samma miljöer som används vilket får mig att tro att Sergio Garrone, på samma sätt som den ökände Jess Franco, passade på att göra ytterligare en film när han ändå hade åtgång till rekvisitan och skådespelarna, och var på plats helt enkelt.

Men hur lika är då filmerna? De är ganska lika på många sätt, men ändå olika. Den här är mycket allvarligare till sin natur och även om det givetvis förekommer en hel del sex i den här också, tuttar och vildvuxna buskar, blir det aldrig lika lättsamt som i föregångaren. Det finns också ett par episoder i filmen som verkligen rycker tag i tittaren och som faktiskt har något att säga, det är inte ren exploitation rakt igenom utan ett budskap finns att hitta. Detta handlar framförallt om två gånger, dels i en scen där man använder sig av autentiska bilder från andra världskrigets koncentrationsläger, i samband med detta gör man också en synnerligen osmaklig uträkning av vad varje fånge är värd i pengar om man utgår från en medellivslängd på cirka nio månader. Det andra tillfället låter vänta på sig men visar sig vara en ytterst värdig avslutning på filmen och konstaterar att vi ska visa vördnad för de som gav sitt liv för att upplysa framtiden om vad som egentligen försiggick i lägren.

Det är också mer fokusering på vidriga experiment här, visserligen kan man tycka att man kunde ha tagit ut svängarna och varit mer innovativ, men att skapa vidrigheter för vidrigheternas egen skull kanske inte är rätt väg att gå i en film som denna? Dock lyckas man få det att krypa längs ryggraden under filmens starkaste tortyrscener. Dessa har alltså inget med något experiment att göra utan för att dra ur fångarna sanningen och för att avslöja sina medfångars ”brott”.

Något som jag finner ovanligt är dock, utan att på något sätt påstå mig vara någon expert på nazisploitaionrullar, är att nazisterna inte framställs på något speciellt förnedrande sätt när det gäller det sexuella. Detta om inte själva förnedringen består i att Överste Strasser (Georgia Serione) förälskar sig i den färgade kvinnan Alina (Rita Manna) som utifrån hans synvinkel sett torde vara av en betydligt lägre stående klass än hans egna ariska ras.