Recension: Isolerad - 2010

Isolerad

Regi: Johan Lundborg, Johan Storm

2010

Drama/Thriller

Frank är en smula introvert läkarstudent. Hans sociala kompetens är bristfällig och när han träffar Lotte vet han inte riktigt hur han ska bete sig. Hon är påflugen långt över vad Frank egentligen klarar av och när han dras in i någon form av triangeldrama blir det alldeles för mycket för honom. Han är redan tillräckligt stressad över alla tentor och studier att han verkligen inte behöver ytterligare ett orosmoment. Men efter att ha upptäckt blåmärken etc. på Lotte blir han allt mer indragen i hennes våldsamma pojkväns värld av terror. Till slut vågar han knappast gå utanför dörren…

Jag hade verkligen inga förväntningar på den här filmen och det är oftast det bästa sättet att förhålla sig. Ganska snart inser jag att det här inte handlar om en svensk dussinfilm utan något mycket bättre. Skådespelarna lär inte få någon utmärkelse för sina prestationer men jag tycker att det funkar mycket bra ändå! Mycket, för att inte säga det mesta, kretsar kring läkarstudenten Frank och hans nedgång i helvetet, metaforiskt uttryckt förstås. Emil Johnsen gör mycket bra ifrån sig och frustrationen han känner blir hur påtaglig som helst och det blir till och med spännande!

Lotte som spelas av Ylva Gallon ligger till en början någonstans i gränslandet mellan riktigt bra och riktigt amatörmässig leverantör av repliker. Men efterhand förstår jag vilken briljans hon exekverar rollen med! Hon är konsekvent i sitt skådespelande hela vägen igenom och faktiskt mycket trovärdig i sin rädsla för pojkvännen Micke (Peter Stormare). Han i sin tur klarar sig bra på sin rutin och sin fallenhet för att spela våldsamma och hotfulla typer. Han är inte fantastiskt men i sanningens namn bör det också tilläggas att hans inblandning i rollistan är mycket sparsam!

Det finns också några andra småroller, med Margreth Weivers i spetsen, som förhöjer filmen utan att för den skull vara särskilt viktiga. En del av filmen utspelas i skolmiljö där det förstås främst är frågan om statistutfyllnad men Lars Väringer som föreläsare kan nämnas. Inget över sig kanske men i alla fall passande i rollen!

Men det mesta kretsar som sagt kring Frank och under stundom går funderingarna runt i cirklar kring hur mycket hans sociala isolering egentligen bidrar till det som händer. Det vill säga om det är i Franks egen hjärna en del av händelserna utspelas. Det är alltså en film där man kan ifrågasätta om det som verkligen händer händer. Dock finns det inga direkta belägg för att det skulle vara varken si eller så, det finns bara möjligheter och det är ett säkert sätt att bygga spänning tycker jag.

Personligen fann jag den här filmen oerhört tillfredställande och det var dessutom länge sedan jag såg en film av en sådan kaliber att den nästan lyckades att trollbinda mig, det är inte varje dag man får förmånen att uppleva det direkt.

9/10