Recension: Frontier(s) - 2007



Frontier(s)
Aka: Frontière(s)
Regi: Xavier Gens
2007
Horror

Ett högerextremistiskt parti har vunnit valet i Frankrike vilken föranleder våldsamma upplopp på Paris gator. Mitt i detta kaos befinner sig några unga tjuvar på flykt och medan en av dem blir skjuten och tagen till sjukhus flyr de andra bort från storstadens virrvarr och förvirring. De hamnar så småningom på ett slags motell där de känner sig säkra nog att åtminstone övernatta. Föga anar de att detta knappast är slutet på mardrömmen de tror att de lämnat bakom sig, snarare början. De hamnar i klorna på en kannibalistisk nynazistisk familj och inser snart att deras människovärde är obefintligt, de är bara kött…

Jag är ingalunda någon expert på fransk skräckfilm, men det behöver man heller inte vara för att inse att det kommit en hel del intressant från det hållet de senaste åren. Den här är inget undantag och den visar redan från början att man inte tänker väja för att visa närgånget och brutalt våld in i minsta detalj. Ett kul grepp är de inledande kravallerna som ger filmen en gedigen verklighetskänsla, och som utvecklar karaktärerna precis så mycket som behövs för att vi ska lära känna dem. Detta ger också möjlighet för några politiska kommentarer senare i filmen. Självklart tas det avstånd från nazismen men det görs också en jämförelse med president Bush och det får man väl säga är ganska skarp kritik mot USA.

Men naturligtvis är filmen inte helt och hållet politisk, det vore väl tråkigt i så fall, det är bara med som en extra krydda i sammanhanget. I centrum står istället den mardröm som huvudpersonerna hamnar i. Intressant är förresten också att offren – de goda, och de vars sida vi som publik står på inte är något annat än tjuvar och banditer. Möjligen har de ett ädelt mål i sikte, som att störta den rådande regimen, men rent principiellt är de faktiskt brottslingar.

Likheterna med Texas Chainsaw Massacre är väldigt stora. Själva familjen är kanske inte fullt så extrema och makabra som i den amerikanska förlagan, men det man förlorar på detta plan tar man igen med närgånget och skitigt våld. Man ryggar aldrig tillbaka för att visa grymheterna och man får säga att allting i detta sammanhang ser mycket bra ut. Det sepiabruna fotot, som jag nästan trodde var omodernt nuförtiden, är synnerligen effektivt och man känner sig nästan delaktig i handlingen. Den som enbart är ute efter blod och gore kan alltså även de få sitt lystmäte tillfredställt här. Nu menar jag inte att det har på något sätt skulle vara jämförbart med den genomsnittliga splatterfilmen, för det är att förolämpa den här filmen grovt. Visserligen kan en sån ha sig charm också men den typen av film brukar knappast ge några bestående intryck utöver den initiala underhållningsfaktorn.






Jag kan också hitta likheter med till exempel Hostel, Live Feed och andra tortyrfilmer som knappast är unika i sitt slag men ändå har fått status som någon form av referensvärde. De deformerade (inavlade?) barn som stängts in i källaren kan man väl utan vidare härleda till HP Lovecraft och jämföra med filmer som Bleeders och Lurking Fear.

Nåja, den nazistiska familjen är kall och hänsynslös men knappast enad. Med tanke på de nazistiska värderingarna uppstår det naturligtvis konflikter när ordergången skall följas och när pappan utser sin ena son till befäl över resten av familjen ser den andra sonen rött. Om detta skall ses som en metafor för det tredje rikets fall vet jag inte, men jag vet att under de sista skälvande minuterna händer det en hel del oväntade vändningar som i alla fall tog mig fullständigt på sängen.