Flickan
från Tredje Raden
Regi:
Hasse Ekman
1949
Drama/Komedi
Ett misslyckat teaterframförande blir filmens centralhistoria när
flickan från tredje raden berättar historien om en ring som byter ägare och
påverkar sina ägare på olika sätt för den deprimerade teateraktören. Hon
försöker att få honom att se de positiva bitarna i livet istället för att han
ska fokusera på det nattsvarta i tillvaron hela tiden. Han är dock svårtflörtad
och cynisk och att övertyga honom är inte det lättaste.
Nästan omedelbart formuleras
tankarna om Hasse Ekman inte haft en
litterär inspirationskälla när han skrev manuset till filmen, nämligen Charles Dickens klassiska berättelse EnJulsaga. Det är kanske bara själva stommen som påminner om denna
berättelse, där Ebenezer Scrooge – en
girig småsur man får besök av vålnaden till sin avlidne kompanjon som kommer
för att varna och upplysa honom om att allt han har och känner till kan gå om
intet om han inte ändrar sin inställning till livet och de människor som finns
runt omkring honom, men likheterna är helt klart slående. I båda berättelserna
handlar det, åtminstone till viss del, om att övertyga genom att vädja till
dåligt samvete, eller åtminstone genom att belysa att lycka inte alltid är så
enkel att ha med att göra som man tror. Man kan ha det nog så svårt och fattigt,
eländigt och jävligt och ändå vara en lycklig person som offrar det allra sista
för att förgylla tillvaron för någon annan. Just så börjar förresten den första
historien och vi får sedan följa ringens väg genom ett antal människors livsöden,
vilken påverkan den har på dem och om den gjort dem lyckliga eller inte.
Efter varje episod ges den
misslyckade teateraktören möjlighet att uttrycka sig om historien utveckling,
om han tror på historien eller om det bara är en saga. Spekulationer om
huruvida den typen av människor som existerar i berättelserna finns på riktigt
eller inte förkommer och förstärker på så sätt känslan av cynism i hans
rollkaraktär. Jag gillar också greppet med den icke namngivna ”Flickan från Tredje Raden” som inte
avslöjar sin rätta identitet någon gång i filmen. Hon blir som en liten ängel
eller djävul som sitter på axeln och kommenterar situationen, som en namnlös
hämnare från High Plains Drifter,
som ett spöke från ovan nämnda En Julsaga,
eller kanske rent av en reflektion av det egna samvetet och förnuftet
personifierat i en enkel flicka från tredje raden.
Men inte hela filmen är ett
tungt drama även om jag kanske fått det att verka så i stycket ovan, det finns naturligtvis
poänger även i de mer komiska inslagen också. Det finns till exempel en
synnerligen galghumoristisk scen där två män, oberoende av varandra, försöker
begå självmord genom att dränka sig. De hamnar i plurret på samma plats och
börjar samtala med varandra. Därigenom upptäcker de att livet kanske inte alls
är så hopplöst som det först verkade när de satte sin plan till verket. Det är
en klämkäck liten scen som tveklöst livar upp stämningen och har en oerhörd
betydelse för filmens helhet.
Men eftersom historierna har
en början måste de också ha ett slut och filmen vävs ihop på ett snyggt sätt.
Det finns naturligtvis en sensmoral och enligt min tolkning får man tillbaka
det man förtjänar av livet. Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Det
är saligare att giva än att taga och visst kan man väl tänka på någon annan än
sig själv i första rummet någon gång?
En pärla från det svenska
filmarvet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar