Flickan från Tredje Raden - 1949 - ett mästerverk från Hasse Ekman



Flickan från Tredje Raden
Regi: Hasse Ekman
1949
Drama/Komedi

Ett misslyckat teaterframförande blir filmens centralhistoria när flickan från tredje raden berättar historien om en ring som byter ägare och påverkar sina ägare på olika sätt för den deprimerade teateraktören. Hon försöker att få honom att se de positiva bitarna i livet istället för att han ska fokusera på det nattsvarta i tillvaron hela tiden. Han är dock svårtflörtad och cynisk och att övertyga honom är inte det lättaste.

Nästan omedelbart formuleras tankarna om Hasse Ekman inte haft en litterär inspirationskälla när han skrev manuset till filmen, nämligen Charles Dickens klassiska berättelse EnJulsaga. Det är kanske bara själva stommen som påminner om denna berättelse, där Ebenezer Scrooge – en girig småsur man får besök av vålnaden till sin avlidne kompanjon som kommer för att varna och upplysa honom om att allt han har och känner till kan gå om intet om han inte ändrar sin inställning till livet och de människor som finns runt omkring honom, men likheterna är helt klart slående. I båda berättelserna handlar det, åtminstone till viss del, om att övertyga genom att vädja till dåligt samvete, eller åtminstone genom att belysa att lycka inte alltid är så enkel att ha med att göra som man tror. Man kan ha det nog så svårt och fattigt, eländigt och jävligt och ändå vara en lycklig person som offrar det allra sista för att förgylla tillvaron för någon annan. Just så börjar förresten den första historien och vi får sedan följa ringens väg genom ett antal människors livsöden, vilken påverkan den har på dem och om den gjort dem lyckliga eller inte.
                     
Efter varje episod ges den misslyckade teateraktören möjlighet att uttrycka sig om historien utveckling, om han tror på historien eller om det bara är en saga. Spekulationer om huruvida den typen av människor som existerar i berättelserna finns på riktigt eller inte förkommer och förstärker på så sätt känslan av cynism i hans rollkaraktär. Jag gillar också greppet med den icke namngivna ”Flickan från Tredje Raden” som inte avslöjar sin rätta identitet någon gång i filmen. Hon blir som en liten ängel eller djävul som sitter på axeln och kommenterar situationen, som en namnlös hämnare från High Plains Drifter, som ett spöke från ovan nämnda En Julsaga, eller kanske rent av en reflektion av det egna samvetet och förnuftet personifierat i en enkel flicka från tredje raden.







Men inte hela filmen är ett tungt drama även om jag kanske fått det att verka så i stycket ovan, det finns naturligtvis poänger även i de mer komiska inslagen också. Det finns till exempel en synnerligen galghumoristisk scen där två män, oberoende av varandra, försöker begå självmord genom att dränka sig. De hamnar i plurret på samma plats och börjar samtala med varandra. Därigenom upptäcker de att livet kanske inte alls är så hopplöst som det först verkade när de satte sin plan till verket. Det är en klämkäck liten scen som tveklöst livar upp stämningen och har en oerhörd betydelse för filmens helhet.

Men eftersom historierna har en början måste de också ha ett slut och filmen vävs ihop på ett snyggt sätt. Det finns naturligtvis en sensmoral och enligt min tolkning får man tillbaka det man förtjänar av livet. Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Det är saligare att giva än att taga och visst kan man väl tänka på någon annan än sig själv i första rummet någon gång?

En pärla från det svenska filmarvet!