Recension: Frankenstein Vs. The Creature From Blood Cove



Frankenstein Vs. The Creature From Blood Cove
Regi: William Winckler
2005
Komedi

Några vetenskapsmän, mer eller mindre misslyckade, lyckas bli av med sitt främsta experiment. Det är en amfibievarelse som rymmer från dem om som sprider skräck i omgivningen. För att återfå kontrollen över situationen beger de sig mot den förmodade begravningsplatsen av Frankensteins Monster för att, om möjligt, återuppväcka denne till liv. Idén är att skicka ut monstret att möta amfibievarelsen, men något går fel…

Jag är inget stort fan av skräckkomedier, det finns några få som lyckas och som är omättligt underhållande. Jag är däremot ett stort fan av hyllningsfilmer och parodier – en parodisk framställning är ju en form av hyllning, eller hur? Tyvärr lyckas den här filmen inte på någon av de positiva punkterna och det som jag förmodan ska vara humorn blir bara tramsigt. Att filmen är gjord med glimten i ögat är uppenbart och vanligtvis brukar detta betyda förmildrande omständigheter – och finns det lite poänger här och där, till exempel att Frankensteins Monster ligger begravd i Shellvaina. Onekligen en koppling till Mary Shelly som skrev den ursprungliga berättelsen. Subtil humor som fungerar med andra ord.
                                                                   
Mindre subtil är humorn med fabulösa överspel och överdramaturgisk musik. Eftersom det här ska vara en hyllning till 40- och 50-talets monsterfilmer så finns det förstås en poäng med detta med det blir lite för mycket. Och i och med att filmen inte tar sig själv riktigt på allvar försvinner lite av kalkoneffekten med den tycker jag. Det är inte lika roligt med en dråpligt dålig film om det är meningen att den ska vara sådan helt enkelt.










För det finns helt klart en skillnad mellan den här filmen och dem det är meningen att den ska hylla. Det finns ingen känsla i den här som man återser i de gamla klassikerna. Det hjälper inte att man använder sig av fula gummidräkter och att monster ser ut som de kom från Creature From the Black Lagoon och The Wolfman, det krävs någonting mer. Något som det är svårt att sätta fingret på.

Ska vi se på filmens positiva sidor, och det tycker jag gott vi kan göra så här i slutet på den här recensionen, så är det att filmen håller en ganska jämn standard. Den är konsekvent och den flaxar inte hit och dit med sin seriositet. Som fan av skräckfilmer kan jag konstatera att det inte skadar att visa upp några bröst då och då (även om det vore omöjligt i de filmer som hyllas). Men överlag är jag besviken, det är kul en gång kanske men inte mer…