Aka: Twitch of the Death
Nerve, Reazione a Catena
Regi: Mario Bava
1971
Horror
Grevinnan Donati mördas men alla spår bekräftar bara polisens teori om
självmord. Vad som sedan följer är dock en kavalkad av mord där alla tycks ha
motiv till vartenda ett. Det finns naturliga motsättningar både mellan de
bofasta invånarna och de profithungriga exploatörerna som vill förvandla viken
till ett, enligt deras sätt att se det, paradis. Det enda sättet att rentvås
och förflytta sig till de oskyldigas skara tycks vara att själv bli mördad och
befolkningen krymper och krymper ju närmare sanningen man kommer.
Jag har vid tidigare tillfälle
själv konstaterat att det här är, om inte den allra första slasherrullen, så
åtminstone bra nära. Nu när jag ser den igen och har den i färskt minne kan jag
också konstatera att den sniffar runt en hel del i gialloträsket också!
Man kan väl dela upp
slashergenren i två delar om man tillåter sig själv att generalisera en hel
del. Först och främst har vi de filmer där mördaren är känd för oss – publiken,
och utför sina dåd på ett sådant sätt att vi kan ta del av hela
händelseförloppet. Sedan har vi också den typ som Bay of Blood tillhör, där
mördaren förblir okänd och fokus inte ligger enbart på utstuderade
mordsekvenser (även om dessa är mycket bra just i Bay of Blood), utan även på
den spänning som skapas av att man inte vet riktigt hur det ligger till. Enligt
mitt sätt att se det gör detta också att man flyttar horrorgenren ett par steg
närmare thrillern och i slutändan får någon form av slasher och giallohybrid.
Fotot i Bay of Blood är mycket
vackert och det är väl kanske det, tillsammans med den ovanligt, för
sammanhanget, komplicerade plotten, som gör att filmen fungerar så bra. Man
tillför en extra dimension och känslan av voyeurism är påtaglig i flera scener,
framförallt i filmens första halva. Vändningarna i handlingen gör att just när
man trodde att man visste hur allt låg till blir man varse om att man faktiskt
hade helt fel. Jag såg förresten en gång någon som jämförde handlingen i Bay of
Blood med den i vilken såpa som helst och det är faktiskt inte en så dum
jämförelse. Intrigerna begränsar sig inte till det tvådimensionella berättande
man är vad vid från andra slashers. Även de mest kända, Fredagen den Trettonde,
Halloween etc. lyckas inte skapa så intressanta relationer bland hela
rollbesättningen utan begränsar sig till skräcken mellan förövare och offer.
Här kan vem som helst vara skyldig till vad som helst och det är också lite i
denna struktur som gör att man med lätthet kan väva i giallogenren i det hela.
Men mordsekvenserna då? Jodå,
även om man lyckats skapa en intrig som involverar alla personerna i handlingen
och filmar det med ett mycket intressant bildspråk finns det utrymme för både
rejält med våld och gore. Man blir mäkta imponerad av vad som faktiskt gick att
åstadkomma 1971 och många av effekterna ser betydligt bättre ut än vad man är
vad vid numera.
Ska man då dra någon form at
slutsats av ovanstående så hamnar det väl i linje med att det här är en mycket
viktig film i sammanhanget och om man räknar sig som ett fan av genren bör man
skämmas om man inte sett den. Att den varit en inspirerande faktor för mången
film och kan räknas som urfadern för genren.
En mycket bra och inspirerande
film!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar