Recension: Deadly Blessing - 1981



Deadly Blessing
Regi: Wes Craven
1981
Horror

En bonde och hans fru driver gården strax bredvid ett Amish-liknande samhälle där medlemmarna är livrädda för djävulen och allt som kan anknytas därtill. Några av dem har fått för sig att djävulen, eller åtminstone någonting som kan kopplas samman med djävulen lever i de kringgränsande gårdarna. Mystiska dödsfall både bland utomstående, som sedermera visar sig vara avhoppade, eller utstötta medlemmar, och inom gruppen gör att friktionen ökar dramatiskt mellan grupperna eftersom mördaren förblir okänd. De djupt kristna och troende sektmedlemmarna är förstås övertygade om att det är demoner som ligger bakom alltihop och försöker driva ut dem med alla tillgängliga medel.

Wes Craven var en av dem som fick mig att upptäcka skräckfilmen i min ungdom. Det var A Nightmare on Elm Street och jag var fjorton år. Därför är det alltid kul att stöta på sånt som ens gamla hjälte gjorde tidigare och som man faktiskt missat av någon anledning. Detta är en sån film.

Jag tycker den har klarat tidens tand ganska bra och den känns faktiskt inte alls särskilt daterad. Det skulle kunna vara gjord i början på åttiotalet (som den faktiskt är) eller i slutet på nittiotalet och det är helt kart en styrka med filmen. Självklart kan man räkna ut att det inte handlar om det senare när man stöter på en mycket ung Sharon Stone eller får syn på Michael Berryman och Ernest Borgnine men jag tycker inte att det avslöjas på något annat sätt. Det känns fräscht helt enkelt!

Både Michael Berryman och Ernest Borgnine gör förresten riktigt bra rollprestationer, framförallt den sistnämnda som är fabulös! Hans blick viker inte en enda tum och det ser inte ens ut som att han har tagit på sig ett lösskägg vilket annars så ofta är fallet när Amish ska gestaltas på film. Han är helt klart ett av filmens starkaste kort och jag tar inte i tillräckligt om jag tycker att han borde han prisbelönats för sin insats i filmen. Bland det bästa jag har sett honom göra helt klart!

Samma sak kan man tyvärr inte säga om Sharon Stone som faktiskt drar ner filmen en hel del. Jag finner henne vara den i särklass sämsta skådisen och i princip inget hon gör eller säger känns trovärdigt, bara påklistrat och styltat. Det här var ju å andra sidan en av hennes allra första roller så det är kanske förlåtligt, men med tanke på vilket stort namn hon har blivit hade jag faktiskt förväntat mig mer.

Hur som helst så tycker jag filmen är väldigt ojämn. Många gånger är det riktigt spännande och man undrar vad som ligger bakom och hur det kommer att gå, nästa stund är det transportsträckor deluxe och inget händer överhuvudtaget. Jag tycker aldrig det blir riktigt segt men nog hade filmen mått bra av lite högre tempo och större våldsfrekvens. Slutet är bland det mest röriga jag sett, eller det första slutet i alla fall. För jag dristar mig till att påstå att det faktiskt finns två slut på historien. Det andra slutet är inte alls lika förvirrande som det första men blir tyvärr så löjeväckande att man skattar åt det och det var väl inte riktigt meningen.

En ok film, men inte så mycket mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar