Recension: Imprint - 2005



”Masters of Horror”
Imprint
Regi: Takashi Miike
2005
Horror

En man kommer med båt till en lite ö i Japan. Ön befolkas av glädjeflickor som hålls i ett järngrepp av bordellmamman, men den han söker är inte vilken flicka som helst. Det är hans enda sanna och stora kärlek som han svurit på att ta med sig hem till Amerika. När han frågar efter henne har man aldrig hört talas om henne, men flickan han får på köpet när han stannar över natten har en helt annan historia att berätta. Tålmodigt lyssnar han på hennes historia, en historia om incest, abort, våldtäkt, tortyr och död.

Man ska inte ha för stora förväntningar på någon film, det är en sak som jag lärt mig under årens lopp. Men det är svårt när man hör talas om att Takashi Miikes trettonde episod i den amerikanska TV-rysarserien Masters of Horror, blivit bannat för att den var FÖR brutal och FÖR grafisk. Då blir man naturligtvis nyfiken!

För övrigt är det har Takashi Miikes (mannen bakom välkända och kultförklarade filmer som Audition och Ichi – the Killer) första film på engelska. Detta skapade naturligtvis en hel del problem. Själv menar regissören att eftersom han själv hatade skolan är hans engelska mycket sämre än de flesta japaners, men inte nog med det. Flera av skådespelarna kunde ingen eller mycket lite engelska inför filmen. De fick helt enkelt nöta in replikerna en efter en fonetiskt med hjälp av en dialogcoach. Resultatet är enastående!

Handlingen utvecklas krypande genom kvinnans berättelse. Den blir intensivare ju längre filmen går och mer grotesk och grafisk för varje detalj som avslöjas. Detta är både bra och dåligt tror jag, då resultatet blir lite segt och försöken av chockera publiken med riktigt explicita scener blir lite krystade. Detta beror troligen dock på alldeles för höga förväntningar från min sida. (Ni vet såna som man inte ska ha på film) och tar man inte hänsyn till något annat så HAR filmen väldigt påträngande tortyrscener!

Det är också många twists and turns, vilket gör att man till slut inte kan vara riktigt säker på vad som är sant och inte. Historien berättas om och om igen endast med små variationer, den ena rysliga och mer bisarr än den andra. Kul är förresten också att författarinnan (Shimako Iwai) till boken ”Bokkê, kyôtê” som ligger till grund för filmen, uttrycker sån entusiasm om att hon till och med tycker den är bättre än hennes bok. Det är ju ett ganska ovanligt uttalande och måste ju betraktas som ett mycket gott betyg från det hållet.

En grafisk och brutal film!