Recension: Das Weiβe Band - 2009

Das Weiβe Band

Regi: Michael Haneke

2009

Drama

Handlingen tar sin början i Tyskland ett par år för första världskrigets utbrott. I en liten by händer den ena mystiska omständigheten efter den andra vilka byn lärare noterar. En ryttare kastas av hästen eftersom man har spänt upp ståltråd i dess väg, Baronens son hittas pryglas hängande uppochner och en arbetarkvinna faller genom golvet på sågverket mot en säker död. Har dessa händelser något samband? Vem ligger bakom och varför? Undan för undan närmar sig byns lärare den hemska sanningen steg för steg.

Jag har sett tillräckligt många av Michael Hanekes filmer för att veta att inget sker på slump eller av misstag i hans filmer. De är alltid synnerligen genomtänkta och Haneke själv har en utpräglad fallenhet för historieberättande. Han är dock inte särskilt tydlig i sitt berättande och åskådaren får själv räkna ut mycket av de finurliga underliggande meningarna. Han får fram det absolut yttersta av sina skådespelare och det här är inget undantag. På skådespelarfronten är det ren perfektion och varenda lite statistroll följer in i det historiska mönstret, Kostymavdelningen har gjort ett mycket bra jobb och miljöerna är helt magnifikt tidigt 1900-tal.

Det finns i princip ingen musik i filmen om ens någon, åtminstone ingen icke diegesisk, vilken ger en mycket kall och intensiv berättelse. Nerven behålls hela tiden trots att tempot emellanåt är ohyggligt lågt. Det tar också ett bra tag innan filmen slutgilltigen griper tag om en och når den punkt där man bara måste få veta hur det ligger till. Få ledtrådar ges längs vägen men är man vaken kan man visst uppfatta dem. Någon slutgiltig lösning ges inte förrän i det absoluta slutögonblicket och inte ens då är man säker på vilken symbolisk betydelse det har på ett metaforiskt plan.

Det här är alltså en film som påverkar och fortsätter att påverka efter att man har sett klart den. Det är så långt ifrån ytlig Hollywoodunderhållning man kan komma och flera dagar efteråt kan man fortfarande komma på sig själv med att fundera över vissa scener. Varför, hur och varför är frågor som ständigt återkommer. Kanske är det en film som man måste se om flera gånger för att fullständigt kunna acceptera den, för att låta sig fullständigt omslutas i den?

Det är en mycket vackert svart/vitt foto som andas Sven Nykvist och faktum är att jag kände en viss närvaro av vår egen Ingmar Bergman när jag såg den. Om Michael Haneke har något speciell relation till honom har jag ingen aning om och det var väl den ångestladdade historien som lät mig se likheter kanske? Det är mycket lång film, nästan tre timmar, och med sitt långsamma berättartempo kräver den en del av sin åskådare. Man måste vara koncentrerad för att ta åt sig den på ett lämpligt sätt och det kan vara svårt när det mesta av dialogen sker på tyska. Inte för att det är något fel på språket i sig och filmen skulle inte fungera lika bra på något annat språk heller då den utspelar sig i Tyskland, men det verkar som om många människor har svårt för filmer som inte innehåller engelskspråkig dialog.

Men låter man sig förföras av filmen, klarar att vara koncentrerad på det långsamma och symboliska berättandet, inte kräver att det ska hända en massa spännande saker hela tiden och fascineras av det rika persongalleriet, kommer man säkert att uppskatta den här filmen.