Recension: Johnny English - 2003



Johnny English
Regi: Peter Howitt
2003
Komedi

Johnny English (Rowan Atkinson) blir plötsligt befordrad till en superspion efter att agent one blivit mördad och alla de andra agenterna dödade i en explosion under hans begravning. Under utställningen av kronjuvelerna som sponsras av den rike entreprenören Pascal Savage (John Malkovich), blir de stulna och nu blir det Johnnys tur att tillsammans med sin kollega Bough (Ben Miller) hitta sanningen utan att riskera vare sig nationens heder eller sin Aston Martin! Högst upp på listan över misstänkta står Pascal Savage, vilket Johnnys boss Pegasus (Tim Pigott-Smith) inte är så övertygad om. Vi har också den mystiska Lorna (Natalie Imbruglia) som dyker upp på de mest otänkbara ställen, kan hon vara nyckeln för Johnny att använda för att hitta den rätta tjuven?

Linda Snöberg


Jag ska villigt erkänna att jag inte hade några höga förväntningar på den här filmen. Dessutom är jag som regel inte så förtjust i Rowan Atkinson och tycker att allt han gör numera faller tillbaka på fjantiga Mr Bean. Döm av min förvåning när jag faktiskt började skratta ganska högljutt redan tidigt i filmen.

Parodier har jag förstås alltid tyckt om och här lyckas man driva med agentgenren i allra högsta grad. Framförallt blev jag riktigt överraskad av den kapacitet som Rowan Atkinson faktiskt har som skådespelare, varför har han inte visat oss den sidan tidigare? Kanske är jag onödigt hård nu och självklart gör han sin mest kända roll som Mr Bean bra, det är bara att det kan bli för mycket ibland och eftersom det inte riktigt är min humor kanske man blir lite anti..

Det finns ju fler stora namn i rollistan, John Malkovich inte minst. Hur står sig han i den här produktionen då? Tja, jag har sett honom göra bättre prestationer, men han gör det som krävs av honom och det räcker väl egentligen. Hans löjliga franska accent kanske förstör mer än den gör nytta, men jag antar att regissören ville ha det så. Storyn som jag ovan naggat lite i kanten på känns ny och fräsch, även om man gång på gång slås av likheterna med rosa pantern filmerna och vilken likhet karaktären Johnny English egentligen har med Jacques Clouseau, ifrån nyss nämnda filmer. Nästan exakt samma typ av dumma dumheter även om Johnny tycks kunna något mer och inte förlita sig fullt så mycket på turen.

En film som står sig i konkurrensen och som t.o.m. får en motsträvig åskådare som jag att brista ut i asgarv!

Tommy Söderberg