Recension: Jeff Dunham: Arguing With Myself - 2006

Jeff Dunham: Arguing With Myself

Regi: Manny Rodriguez

2006

Komedi

En standup performance där buktalaren Jeff Dunham skojar om det mest med hjälp av sina klockrena dockor.

Ja, hur beskriver man handlingen av en TV-inspelning av en liveshow med ståuppkomik om inte som ovan? Det finns liksom ingen början och inget slut i den bemärkelsen att man kan tala om story eller händelseförlopp. Dock finns det en röd tråd genom hela numret som gör att det bli en helhet av det hela snarare än enskilda gubbar (dockorna) som drar sina vitsar oberoende av varandra.

                               

Det hela börjar med att Jeff presenterar sig själv och det är faktiskt inte roligt alls, jag drog inte på smilbanden en enda gång under de första, säg, tjugo minuterarna. Han är faktiskt inte alls rolig som sig själv och det var först när första dockan, en tjurig gubbe vid namn Walter som det började komma igång på allvar. Det är lite segt, men snart har tempot kommit i gång och man kommer på sig själv med att sitta med ett sådant där fånigt leende på läpparna som man helst inte vill att någon annan ska se. Jag vet inte om det var de initiala sexskämten som fick i gång det hela, men det är väl i alla fall ett ganska säkert kort i sammanhanget.

Nästa docka i ledet blir Sweet Daddy Dee, enligt Jeff hans egen manager. Här börjar det väl på allvar märkas att Jeff har flera saker i sitt bagage än bara en enda och att han, vid sidan av att driva med alla andra inte heller har några problem att driva med sig själv. Både den här dockan och andra också för den delen är ganska kritiska mot honom och hans leverne. Drogmissbruk, homosexualitet och alkoholism kommer på tal mer än en gång.

Jag vill inte påstå att Jeff Dunham är den skickligaste buktalaren jag någonsin sett, men han lyckas hålla ansiktet ganska neutralt och rör inte så mycket på munnen, men visst syns det vem som frambringar ljuden. Fast frågan är kanske vad som gör en skicklig buktalare. Är det att inte avslöja det minsta lilla om hur rösterna kommer till eller är det att få publiken att rikta sin uppmärksamhet dit man vill som vilken annan illusionist som helst, för att dölja det man inte vill att de ska se? Handen på hjärtat så är det också svårt att avgöra i TV eftersom dockorna ofta tar upp hela bilden och Jeff inte syns alls.

Nåja, det finns fler dockor i framförandet och jag ska villigt erkänna att jag inte hade koll på någon av dem före jag såg denna. Den enda kontakten jag hade haft var genom youtube där jag sett någon rutin med Achmed the Dead Terrorist, som för övrigt blev omåttligt populär! Här har han med sig rednecken Bubba J, som är helt klockren. Med denna dock drivs det ganska friskt med bonnlurkarna och inavel och liknande frekventeras i humorn. Även José Jalapeño on a stick finns med en kort period, mest som krydda till vad som verkar vara, av publiken att döma, den mest populära dockan av alla – Peanut!

Peanut är inte en buktalardocka i vanlig bemärkelse utan ser nästan ut som vilket gosedjur som helst. Han är dock kvick i truten och får väl sägas stå för höjdpunkterna i den här rutinen. Allting vävs förstås samman framåt slutet och det skapas någon form av crescendo av det hela. Det småfåniga leendet jag talade om tidigare är sedan länge borta och har istället förvandlats till ljudliga skrattsalvor och det är ju inget dåligt betyg!