Recension: Mammuth - 2010



Mammuth
Regi: Gustave de Kervern, Benoît Delépine
Drama/Komedi
2010

När Serge Pilardose pensioneras fortsätter livet inte riktigt som han hade tänkt sig. Han känner sig vilsen och bortkommen och får ingenting gjort när han inte kan arbeta.Och ännu värre blir det när det visar sig att hans pension inte kan betals ut eftersom hans aknar vissa papper och intyg från sitt långa arbetsliv. Han har slidrig varit sjuk och har arbetat hela sitt liv från sexton års ålder. Han är inte bra på vardagssysslyor som att handla mat eller fixa småsaker i hemmet. Så vad ska han göra? Hans fru säger åt honom att han måste fixa de saknade pappren, så han tar sin motorcykel för att ta sig till de gamla företag som har haft honom som anställd under åren. Men gamla minnen, som kanske helst skulle förbli glömda, dyker upp – blodiga minnen…

Filmen berättar egentligen två historier, den ena är full av cynism medan den andra är sorgen och hjärtskärande. Den första, uppenbara, historien handlar förstås om pensionen. Serge tvingas in i en situation som han inte vet något om. Till och med ett telefonsamtal från en mobiltelefon är en stor sak för honom. Det är inte lätt att tvingas in i pensionen, han kan inte ens handla matvaror och han är en riktig mammut, en gammal varelse som inte förstår dagens värld. Kanske är det delvis detta som titeln anspelar på men det finns helt klart mer eller andra förklaringar. Öppningsscenerna är fulla av briljant cynism som är väldigt underhållande. Hans gamla arbetskamrater som arbetat med honom i tio års tid ger honom ett pussel som avskedspresent och alla omständigheter är fantastiskt berättande! Serge håller ihop men det här är bara början, han accepterar och gör sitt bästa men det blir inte så bra.

Cynismen fortsätter när han inte har rätt papper för att få ut rätt pension.  Det är inte lätt att bli använd, sedan förbrukad och slutligen bortkastad och det är lite av sensmoralen i filmen verkar det som. Ingen ska behöva bli behandlad så, men ändå är det ofta så det fungerar. Den socialpolitiska kommentaren har uttalats många gånger förr, till och med i kommersiella actionfilmer som First Blood. Man kan också nämna The Park is Mine men i båda fallen handlar det om krigsveteraner, inte pensionerade slaktare. Det är egentligen ingen skillnad, pensionärer har varit med att bygga upp samhället och vi borde enbart vara tacksamma – punkt!  

Den andra storyn handlar om varför Serge har tillbringat så mycket tid med att arbeta, vad han hela sitt liv har försökt att glömma eller åtminstone förtränga. Jag tyckte det var lite för mycket av detta och den andra cyniska historien om de saknade pappren mycket intressantare och mer underhållande. Det är ingen nödvändighet att analysera Serge på djupet, saker och ting är som de är och det skulle man bara kunna acceptera enligt min åsikt. Men allt det där är mindre problem som egentligen inte påverkar att det här är en mycket bra film! En mycket underhållande sådan med en perfekt Gerard Deperdieu i huvudrollen. Han är helt fantastisk och jag har svårt för att tro att någon annan skulle klara rollen med en sådan bravur!