338 ARLETTA AVENUE - 2011 - Filmen som tog övervakningskameran till en ny nivå!

338 Arletta Avenue

Regi: Randall Cole

2011

Thriller

En dag när James sätter sig i bilen börjar bilradion plötsligt spela musik den inte borde spela. Det visar sig att det sitter en CD i stereon som inte är hans, det är inte hans om har bränt den! Han frågar sin fru Amy om det är hon som ligger bakom sprattet men hon förklarar sig snabbt oskyldig. Efter det händer den ena efter den andra av oförklarliga och relativt oskyldiga händelser James. En dag när han kommer hem från arbetet hittar han dock ett brev med Amys handstil där hon talar om att hon behöver komma ifrån och tänka lite. Mot bakgrund av allt som skett tror James inte riktigt att det stämmer och tvivlar på att det är verkligen är Amy som har skrivit brevet, ingen tror honom och allt värre saker börjar hända honom. Han har hamnat i en katt och råtta lek med en psykopat som dessutom har placerat ett antal dolda kameror i huset och bevakar varje steg han tar.

Om jag ska vara riktigt ärlig så han jag från början lite problem med tempot i filmen. Det känns inte som att det händer någonting och det kommer liksom aldrig igång. Men steglöst byggs ändå spänningen upp på ett sätt som gör att man nästan inte tänker på det och den blir trots allt snabbt väldigt spännande och intressant. Formen på filmen är lite speciell, alla kameror är statiska och är utplacerade som om de vore övervakningskameror. Vi får alltså se en film som editeras av psykopaten, en film sedd ut en subjektiv synvinkel kan man säga. Vi ser det som skurken ser helt enkelt.

Detta innebär att man inte har kunnat ta till flashiga kameraåkningar eller annat som kan förvilla åskådaren bort från själva historien. Det är handlingen som är i fokus här inte tjusiga ”tricks” som man kan fria till publiken med. Jag måste säga att jag gillar greppet skarpt! Det är inte gjort bara som en gimmick vilket man lätt skulle kunna tro, de dolda kamerorna har definitivt en del med handlingen att göra. Det tvingar dessutom skådespelarna att prestera på ett helt annat sätt och jag är grymt imponerad av framförallt Nick Stahl som spelar huvudrollen som James. Han blir mer och mer frustrerad i sitt sökande efter sin fru. De ”spratt” som gärningsmannen spelar honom blir grövre och grövre och till slut är han nära att gå över gränsen – om han inte till och med gör det!

Man kan vara lite orolig över hur ett sådant här projekt fungerar rent realistiskt. Jag menar, vi har alla sett filmer som bygger på en handhållen kamera som blir väldigt orealistiska när karaktärerna vägrar släppa kameran, trots att de blir jagade av gigantiska monster som i Cloverfield. En enda ologisk vinkel kan förstöra hela realismen här men det funkar hela vägen igenom. Ok, ska vi vara petiga finns det en scen i det absoluta slutet som inte känns helt logisk tycker jag men det är allt!

Under det mesta av filmen får vi inte veta vad det egentligen handlar om. Vi hålls lika ovetande som James och jag kan inte låta bli att jämföra med Michael Hanekes filmer och Caché i synnerhet. Det är obehagligt och gärningsmannen/kvinnan är okänd, mystisk och skoningslös. Det här är en film som bygger på skådespelarinsatser och manus och jag går verkligen igång på den!

9/10