Recension: Chainsaw Cheerleaders - 2008

Chainsaw Cheerleaders

Regi: Donald Farmer

2008

Horror

För femhundra år sedan levde en häxa som i sina sista levande ögonblick passade på att uttala en förbannelse. Femhundra år senare, i nutid, blir hon återuppväckt av några hängivna satanister som öppnar det tidsfönster hon behöver för att fly den annalkande brasan. Lika ond som alltid tar hon ingen som helst hänsyn till vilken tidsålder hon råkar befinna sig i utan spiller ingen tid innan hon påbörjar sina nya missgärningar. I hennes väg står Dawn, som tvångsintagits till cheerleader-linjen på collage för att kunna hantera sitt humör, och tre andra stereotypiska blondiner. Just det ja… de har ju motorsågarna med sig också!

Som komplement till ovanstående beskrivning tänkte jag börja med att beskriva mina intryck med hjälp av några enkla stödord:

Tillbakablick,

Usla Skådisar,

En Häxa,           

En sista Förbannelse,

80-tals Känsla,

pretentiöst,

komik,

förlösande,

glimten i ögat,

Blondiner,

ironi,

satir,

Smaklöst,

Nakna bröst,

kalkonvärde,

Nakna stora bröst,

Demon,

uselt sminkjobb,

korsade motorsågar,

slutstrid.

Det beskriver mina känslor ganska bra tycker jag men nu ska jag försöka gå in lite mer i detalj på vad jag menar.

Den initiala tillbakablicken är naturligtvis väsentlig för filmens handling då hela plotten egentligen skapas där. Tyvärr är det ju ingalunda något nytt med en häxa som uttalar någon form av förbannelse just i det ögonblick hon ska till att brännas eller liknande men det funkar och även om det inte är någon Black Sunday som utspelar sig framför ögonen. Redan innan tankarna föll på denna mästerliga rulle av Mario Bava hade jag förresten redan tyckt mig känna igen konturen av något djur eller någon växt eller för den delen någon hybrid däremellan från Day of the Triffids. Nu tror jag i och för sig inte att det är frågan om någon hommage till den filmen men formen är onekligen ganska lik.

Väl tillbaka i vår egen tid tycker jag mig återfinna samma känsla som i de småusla filmerna jag själv brukade hyra på 80-talet. Jag har ingen specifik titel i bakhuvudet utan det är mer en övergripande känsla av halvseriös skräckis som verkar vilja mer än vad den klarar av. Det är på gränsen till alldeles för pretentiös men ett paradoxalt soundtrack räddar i sista sekund filmen från att ta sig själv på ett alldeles för stort allvar. Man kan säga att den andra fasen, och den klart mest underhållande delen av filmen inleds med detta.

Något som jag inte gillar är när man inte visar tillbördlig respekt för de döda och även om Anna Nicole Smith inte tillhör någon av mina favoriter eller förebilder tycker jag inte om att man nämner hennes namn på det sätt som man gör. Man hade kunnat lösa det på ett betydligt smakfullare sätt, men nu är jag kanske inne på petitesser… Nåja, den andra fasen av filmen innehåller rikligt med kalkonhumor, det är stereotypiska karaktärer och större glimt i ögat än vad man lyckats åstadkomma här finns nog inte. Allt det pretentiösa är som bortblåst och filmen tar sig inte ett smack på allvar.

Det finns också gott om både ironi och satir, som till exempel vad en cheerleaders bör äta om hon ska kunna behålla den perfekta kroppen. Anorexi berörs och ska man ta någonting på allvar i filmen så är det väl just det där?

Nåja, filmen fortsätter och vi introduceras snart för huvudattraktionen – den femhundra år gamla häxan. Det funkar väl sådär och kalkonhumorn bibehålls på en behaglig nivå. Att påstå att det här är något annat än en tvättäkta kalkonrulle vore att föra folk bakom ljuset, men även om de kvalitativa nivåerna i filmen inte är de högsta i mannaminne ska vi komma ihåg att det är just det som är charmen med filmen och att det är riktigt urusla sminkjobb och att kedjorna på motorsågarna faktiskt inte rör sig spelar kanske inte så stor roll. Man för en stunds avkoppling från den stressiga vardagen och behöver inte tänka på att allting serveras perfekt hela tiden, men lite mer motorsåg kunde vi väl ha fått av en film med en sån titel?