The Number 23 - 2007 - Jim Carrey utan grimaser



The Number 23
Regi: Joel Schumacher
2007
Thriller

Walter Sparrows (Jim Carrey) liv får sig en plötslig vändning och allting ställs på kant när han får boken “The Number 23” i sin hand. Det är en födelsedagspresent från flickvännen (Virginia Madsen) som till en början inte alls uppskattas av Walter. Han menar att det bara är meningslöst dravel att fylla hjärnan med men fastnar snart i bokens intriger. Han är förbluffad över hur mycket boken påminner om hans eget liv och blir snart alldeles övertygad om att författaren har skrivit boken just om honom. Men det slutar inte med det, i boken blir detektiven Fingerling så småningom besatt av siffran 23 och ser den överallt i alla möjliga sammanhang och Walter börjar göra likadant, han söker svar men är inte säker på var han ska leta. Han är övertygad om att lösningen finns i det mystiska talet och måste till varje pris söka reda på bokens hemlighetsfulla författare – Topsy Kretts. Han om någon borde ju veta hur det hela hänger ihop!

Jag måste erkänna att jag är mycket svag för filmer med konspirationsteoritema och i synnerhet de som framställer de övertygade personerna på ett vanvettigt och ordentligt besatt vis. Just när det gäller numerologi är det väl inte oräkneliga filmer som poppar upp i skallen, det brukar mest handla om politiska mörkläggningar och dylikt. Dock vill jag nämna en film som jag genast tänkte på när jag först hörde talas om den här och som, åtminstone storymässigt har en del likheter, nämligen den smått mästerliga Pi. Upplägget är snarlikt även om filmerna rent stilmässigt inte påminner ett dugg om varandra. Det här är en genuin thriller utan försök till konstnärligt filmade kameravinklar och liknande, eller om Pi’s stil var till för att dölja eventuellt ofulländade tekniska detaljer.
                                                             
Jag måste väl också erkänna att mitt förhållande till Jim Carrey är ganska svalt. Han har visserligen gjort en och annan seriösare roll de senaste åren men jag är ändå så fördomsfull att jag ser den grimaserande Ace Ventura framför mig när jag hör hans namn. Skulle den här filmen bevisa mig fel eller inte? Det var från början den stora frågan som jag våndades över, samtidigt gladdes jag åt att äntligen få se honom i en roll som förhoppningsvis befann sig utanför mina fördomar.

Så här, efter att ha sett filmen kan jag bara konstatera att han är fullständigt övertygande i båda sina roller, för både han och Virginia Madsen gör dubbelroller. Dels spelar han Walter, som filmen kretsar sig kring, dels spelar han också den fiktiva detektiven Fingerling som vi får följa i drömliknande episoder, som nästan har lite Film Noir känsla över sig och där mycket subtil humor är pricken över i, allt eftersom Walter läser kapitel efter kapitel. Virginia Madsen spelar flickvän åt båda dessa karaktärer och gör så med bravur, hon får vara både masochistisk slampa och ordentlig helylle tjej, så det måste ha varit roligt för henne. Jim Carreys karaktärer å andra sidan är väldigt lika varandra och gränsen mellan dem suddas långsamt ut. Det är precis som om fiktion och verklighet blandas för att slutligen helt utplånas.

Det är väl förvisso inget nytt grepp att romanfigurer plötsligt hamnar i verkligheten, till exempel i skräckisen Hard Cover, eller att författare hamnar i sin egen drömvärld av olika anledningar (några exempel är nyliga Re-Cycle och komedin Delerious), här är det dock inte frågan om några övernaturligheter eller ockulta utsvävningar. Detta gör också att Jim Carreys besatthet blir än mer realistisk. Vi vet egentligen inte mer än honom, utom vid några få tillfällen och det är ofta ett bra sätt att bygga upp en film på.

Dock hade jag önskat att jag var kvickare i huvudräkning, för när alla tal runt omkring Walter plötsligt genererar talet 23 tror jag att man skulle få ytterliggare en dimension av filmen om man hade kunnat hänga med lite mer. Visst förklaras vissa tal, åtminstone till en början, men jag har en känsla av att det finns betydligt mer av den varan gömt i filmen. Några saker lägger man naturligtvis märke till ändå, trots bristande matematisk kompetens, mycket på grund av bildspråkstekniker men jag tycker ändå inte om att missa såna detaljer.

Slutligen tycker jag, kort sagt, att Joel Schumacher, som tidigare givit oss kanonrullar som Phonebooth, Falling Down och The Lost Boys, lyckas mycket bra här. Det är spännande och ett gediget arbete, även om själva upplösningen inte kommer som någon total chock. Men det är eftertänksamt och ett strålande porträtt av besatthetens destruktiva ansikte, eller är det kanske rent av en vacker upplösning på historien med ett moraliskt och lyckligt slut, se den och avgör själva.

Helt klart en mycket sevärd film – utan en enda grimas!