The Number 23
Regi: Joel Schumacher
2007
Thriller
Walter Sparrows (Jim Carrey) liv får sig en
plötslig vändning och allting ställs på kant när han får boken “The Number 23”
i sin hand. Det är en födelsedagspresent från flickvännen (Virginia Madsen) som
till en början inte alls uppskattas av Walter. Han menar att det bara är
meningslöst dravel att fylla hjärnan med men fastnar snart i bokens intriger.
Han är förbluffad över hur mycket boken påminner om hans eget liv och blir
snart alldeles övertygad om att författaren har skrivit boken just om honom. Men
det slutar inte med det, i boken blir detektiven Fingerling så småningom besatt
av siffran 23 och ser den överallt i alla möjliga sammanhang och Walter börjar
göra likadant, han söker svar men är inte säker på var han ska leta. Han är
övertygad om att lösningen finns i det mystiska talet och måste till varje pris
söka reda på bokens hemlighetsfulla författare – Topsy Kretts. Han om någon
borde ju veta hur det hela hänger ihop!
Jag måste
erkänna att jag är mycket svag för filmer med konspirationsteoritema och i
synnerhet de som framställer de övertygade personerna på ett vanvettigt och
ordentligt besatt vis. Just när det gäller numerologi är det väl inte
oräkneliga filmer som poppar upp i skallen, det brukar mest handla om politiska
mörkläggningar och dylikt. Dock vill jag nämna en film som jag genast tänkte på
när jag först hörde talas om den här och som, åtminstone storymässigt har en
del likheter, nämligen den smått mästerliga Pi. Upplägget är snarlikt även om
filmerna rent stilmässigt inte påminner ett dugg om varandra. Det här är en
genuin thriller utan försök till konstnärligt filmade kameravinklar och
liknande, eller om Pi’s stil var till för att dölja eventuellt ofulländade tekniska
detaljer.
Jag måste väl
också erkänna att mitt förhållande till Jim Carrey är ganska svalt. Han har
visserligen gjort en och annan seriösare roll de senaste åren men jag är ändå
så fördomsfull att jag ser den grimaserande Ace Ventura framför mig när jag hör
hans namn. Skulle den här filmen bevisa mig fel eller inte? Det var från början
den stora frågan som jag våndades över, samtidigt gladdes jag åt att äntligen
få se honom i en roll som förhoppningsvis befann sig utanför mina fördomar.
Så här, efter
att ha sett filmen kan jag bara konstatera att han är fullständigt övertygande
i båda sina roller, för både han och Virginia Madsen gör dubbelroller. Dels
spelar han Walter, som filmen kretsar sig kring, dels spelar han också den
fiktiva detektiven Fingerling som vi får följa i drömliknande episoder, som
nästan har lite Film Noir känsla över sig och där mycket subtil humor är
pricken över i, allt eftersom Walter läser kapitel efter kapitel. Virginia
Madsen spelar flickvän åt båda dessa karaktärer och gör så med bravur, hon får
vara både masochistisk slampa och ordentlig helylle tjej, så det måste ha varit
roligt för henne. Jim Carreys karaktärer å andra sidan är väldigt lika varandra
och gränsen mellan dem suddas långsamt ut. Det är precis som om fiktion och
verklighet blandas för att slutligen helt utplånas.
Det är väl
förvisso inget nytt grepp att romanfigurer plötsligt hamnar i verkligheten,
till exempel i skräckisen Hard Cover, eller att författare hamnar i sin egen
drömvärld av olika anledningar (några exempel är nyliga Re-Cycle och komedin
Delerious), här är det dock inte frågan om några övernaturligheter eller
ockulta utsvävningar. Detta gör också att Jim Carreys besatthet blir än mer
realistisk. Vi vet egentligen inte mer än honom, utom vid några få tillfällen
och det är ofta ett bra sätt att bygga upp en film på.
Dock hade jag
önskat att jag var kvickare i huvudräkning, för när alla tal runt omkring
Walter plötsligt genererar talet 23 tror jag att man skulle få ytterliggare en
dimension av filmen om man hade kunnat hänga med lite mer. Visst förklaras
vissa tal, åtminstone till en början, men jag har en känsla av att det finns
betydligt mer av den varan gömt i filmen. Några saker lägger man naturligtvis
märke till ändå, trots bristande matematisk kompetens, mycket på grund av
bildspråkstekniker men jag tycker ändå inte om att missa såna detaljer.
Slutligen
tycker jag, kort sagt, att Joel Schumacher, som tidigare givit oss kanonrullar
som Phonebooth, Falling Down och The Lost Boys, lyckas mycket bra här. Det är
spännande och ett gediget arbete, även om själva upplösningen inte kommer som
någon total chock. Men det är eftertänksamt och ett strålande porträtt av
besatthetens destruktiva ansikte, eller är det kanske rent av en vacker
upplösning på historien med ett moraliskt och lyckligt slut, se den och avgör
själva.
Helt klart en
mycket sevärd film – utan en enda grimas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar