Alice in Wonderland - 2010 - Visuell perfektionav Tim Burton!



Alice in Wonderland
Regi: Tim Burton
2010
Fantasy

När Alice var liten besökte hon ett mystiskt land med varelser som under alla omständigheter borde vara omöjliga. En galen hattmakare, en katt som försvinner i tid och otid, en röd drottning med ett oproportionerligt stort huvud och en kanin med kläder på sig. Djuren kunde, mot allt förnuft, tala och äventyret var osannolikt fantasifullt. Nu var det emellertid länge sedan och när Alice står i begrepp att gifta sig, åtminstone friar en man till henne, ser hon en kanin som hon känner att hon måste följa och när den försvinner i ett hål i ett träd följer Alice efter och faller, faller och faller ned till Underlandet, en plats hon inte har några minnen av. Profetian säger dock att den enda som kan besegra Jabberwockyn är just Alice! Det goda står mot det onda och däremellan finns galenskaperna och de osannolika figurerna som hon inte minns. Äventyret kan börja!

Det här är förstås inte första gången det görs en filmatisering av Lewis Carolls böcker om Alice. Och man behöver inte gräva särskilt djupt innan man finner att det finns filmer ifrån, i stort sett, alla nittonhundratalets alla decennier, erotiska variationer, material gjort direkt för TV och dessutom från jordens alla hörn. Av detta kan man väl dra slutsatsen att själva grundhistorien om Alice är väldigt populär? Personligen finner jag den förstås intressant men jag har aldrig penetrerat den på ett sådant sätt att jag verkligen känner till historiens alla detaljer. Jag kan därför inte avgöra hur många friheter Tim Burton tagit sig här, men det struntar jag i. En film som kräver förkunskap i form av att man måste ha läst boken först anser jag vara, åtminstone ett halvt, misslyckande!

”visuell perfektion”

Men nu krävs det inte några direkta förkunskaper och filmen är definitivt inget misslyckande! Jag har sett den sågas på sina håll men jag förstår verkligen inte varför. Visserligen har ju Tim Burton en mycket speciellt stil på sina filmer och den här sparar verkligen inte på krutet. Bakgrunderna eller miljöerna är fulständigt magnifika, oavsett om de är gjorda i en dator eller ej! Karaktärerna är också mycket speciella! Hur mycket som är Tim Burtons vision och hur mycket skådespelarna själva påverkat är förstås svårt att sia om, men när det gäller skådisar av Johnny Depps kaliber vet man att han går in för karaktären till hundra procent! Och han gör naturligtvis en fantastisk prestation som den galne hattmakaren. Man kan bara under över hur lång tid det tog att sminka honom inför varje tagning? Vill man bli fin får man lida pin kanske man kan säga.

Alice, eller Mia Wasikowska som spelar henne, är självklart mera alldaglig i sin framtoning, men det ligger ju lite i karaktärens natur. Hon kommer ju från den riktiga världen och man kan inte tas sig vilka visuella friheter som helst med henne. Det betyder förstås inte att hon, skådespelarmässigt, gör ett dåligt jobb. Tvärtom om skulle jag snarare vilja säga! Hon har verkligen fångat det oskyldiga, äventyrslystna, upptäckarglädjen och det rebelliska i skarven mellan barndomen och vuxenlivet!






Kampen mellan det goda och det onda, som den här filmen handlar om på ytan, tar sig formen av en maktkamp mellan två systrar: den vita drottningen (Anne Hathaway), som står för det goda och den röda drottningen (Helena Bonham Carter) som den ondskefulla motpolen kämpar enligt urgamla regler och även om det är en kamp på liv och död egentligen finns det regler som ingen av dem stiger över. Dessutom finns ju den urgamla profetian om hur saker och ting egentligen ska gå till! Under denna yta kan man, om man vill, dra paralleller till vad som händer Alice strax innan hon faller ned i hålet och förflyttas till det fantasifulla landet, hennes tankar om huruvida hon ska tacka ja till giftermålet eller inte och så vidare. Man behöver förstås inte läsa in någon djupare mening för att filmen ska fungera om man inte vill, men jag anser det alltså fullt möjligt att göra det om man önskar.

”sparar verkligen inte på krutet”

Men visst kan det vara så at jag överanalyserar situationen. Tim Burtons starka sida är att göra visuellt bländande filmer, men han saknar ofta känslan att skapa mer komplicerade handlingar med flera plan som till exempel gör många av Terry Gilliams filmer så framgångsrika. Det är förresten inte en så dum jämförelse. Båda dessa filmskapare hänger sig, mer eller mindre, åt visuella skapelser utöver det vanliga och det skulle vara mycket intressant att se ett samarbete dem emellan! I väntan på det nöjer jag med den här filmen som jag räknar som en av de allra främsta från Tim Burton när det gäller visuell perfektion!

Bilder: © Disney