Män Som Hatar Kvinnor
Regi: Niels Arden Oplev
2009
Thriller
Den undersökande och grävande journalisten Mikael Blomkvist (Michael
Nyqvist), som har fått smeknamnet ”Kalle Blomkvist” efter att ha klarat upp ett
antal bankrån blir dömd till fängelse för förtal av industrimagnaten Hans-Erik
Wennerström (Stefan Sauk). Hans arbete uppmärksammas dock av den förmögne
Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube), den mäktigaste i den inflytelserika
Vangerkoncernen som vill att Blomkvist ska ta sig an ett gammalt mysterium som
han grubblat över i fyrtio år – hans brorsdotter Harriets försvinnande. Henrik
är övertygad om att hon har blivit mördad, men Blomkvist upptäcker fasansfulla hemligheter
som ingen trodde kunde vara möjligt. Tillsammans med hackern Lisbeth Salander
(Noomi Rapace), som först anlitades för att kolla upp honom själv inför
uppdraget, finner de den ena sanningen groteskare och ohyggligare än den andra
tills de står inför den slutgiltiga och chockerande verkligheten.
Det är väl få filmer i svensk
filmhistoria, åtminstone på senare år, som blivit så upphaussade som den här.
Superlativen duggar tätt och alla, med några få undantag, tycks älska den. Man
pratar lika mycket om fasansfullhet, groteskheter och chock som jag gör i
resumén ovan och det är, enligt min mening, faktiskt inte mycket till överdrift
heller!
Visserligen är det här, i mångt
och mycket, en svensk polisfilm, något som jag gång efter annan hävdat att vi
är mycket bra på i Sverige, dock utan att det förekommer så mycket polisarbete.
Det är istället journalistiskt grävande som driver handlingen framåt och det är
ett grepp som jag gillar skarpt. Det finns mängder av filmer som har begagnat
sig av detta och jag gillar många av dem. Journalister gestaltas sällan som så
korkade som poliser och det är väl också därför som Mikael Blomkvist och Lisbeth
Salander upptäcker saker som alla andra har missat trots att Henrik Vanger bedrivit egna utredningar
i fyrtio år om saken.
Just denna del om själv
utredningen är visserligen väldigt bra, men inte det som får filmen att höja
sig över mängden. Nej, det är snarare den finess med vilken historien är
skriven. Karaktären Lisbeth är
synnerligen intressant och det liv hon levt döljer många hemligheter. Vi får
veta att hon varit minst en vända på psyket och att hon har ett våldsamt
förflutet. Att har traumatiska barndomsminnen är uppenbart och att hennes liv
sannerligen inte varit en dans på rosor. Hon är omyndigförklarad och får en ny
överförmyndare som, låt oss säga, utnyttjar henne sexuellt. Noomi
Rapace gör den här rollen enormt bra och det är inte svårt att leva sig
in i hennes psykiska smärta. Undan för undan ges vi pusselbitar till vad som
egentligen hänt henne, men det sägs aldrig riktigt i klartext.
Det är alltid trevligt när man
får tänka lite själv och även om själva upplösningen kanske inte kommer som en
jätteöverraskning så gör faktiskt inte det så mycket. Den där klumpen i magen
som infinner sig när man ser en riktigt obehaglig film är ständigt närvarande,
eller åtminstone i de scener som på en otroligt naket och närgånget sätt
skildrar våldet i filmen. Och då behöver det inte nödvändigtvis handla om
fysiskt våld. Visst, man får se en hel del av den varan, men ofta får man tänka
sig vad som har hänt och det är fullt tillräckligt för att man ska känna äckel
och avsky inför vidrigheterna och minnesbilderna efter filmen sitter djupt!
Förutom Noomi Rapace som
imponerar stort, finns det en mängd stabila insatser av svensk skådespelarelit.
Många av dem har ganska små roller som Lena Endre och Peter Haber, men det betyder
inte att de inte är viktiga för handlingen eller tillför stora kvalitéer till
filmen. Jag är också mycket imponerad av Sven-Bertil Taube som jag egentligen
aldrig varit direkt förtjust i. Castingen är klockren och alla smälter
verkligen in i det de gör, allt från de största svinen till Michael
Nykvist själv.
Det finns inte tillräckligt
starka ord för att beskriva hur mycket jag ser fram emot nästa film i trilogin
– Flickan Som Lekte Med Elden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar