Recension: Semestersabotören aka Les vacances de Monsieur Hulot – 1953

Det här är svår film för mig att bedöma. Å ena sidan är den helt fantastisk, manuset och slapstickkomiken är helt briljant! Ändå är den subtil, inte ett dugg förutsägbar och med helt fenomenal mise-en-scène. Jag får verkligen känslan av det den utspelar sig på en semesterort och att den här klantskallen, som förvisso vill väl, strular till allt för de andra gästerna. Det är som Herr Gunnar Papphammar fast utan överspelet och tramset, det är som Blake Edwards Pink Pantherfilmer med Peter Sellers fast utan skrattsalvorna. Allt som kan går fel för Monseiur Hurlot gör också det, det är bara det att det inte orsakar kramp i skrattnerven, snarare ler vi igenkännande och känner oss lite skamsna över att vi faktiskt känner igen oss i situationerna.

Därigenom är också filmens styrka dess svaghet. Tempot blir lite lågt och humorn som skulle underhålla oss är visserligen underhållande men blir aldrig riktigt rolig. Antagligen beror detta på att Monseiur Hurlot porträtteras som en riktig människa och inte bara som karaktären som ställer till allting hela tiden. Det är nog förresten det som skiljer den här filmen från de uppenbart skrattframkallande filmerna – den mänskliga sidan av tönten, klantarslet ät mycket varmare än i alla de andra filmerna.

Men trots all fabulös briljans är det inte en film som passar mig. Jag gillar slapstick lika mycket som någon annan men det blir lite för långsamt tempo för mig. Det är inte tillräckligt uppenbart roligt för att jag ska uppskatta humorn. Så nu står jag inför uppgiften att balansera min högst personliga smak med den här filmens reella kvaliteter. Ingen lätt uppgift kan jag säga.

6/10