Recension: Luther the Geek - 1990

Luther the Geek

Regi: Carlton J. Albright

1990

Horror

När Luther var barn såg han en man i bur bita halsen av en höna och dricka blodet. Nu flera år senare ska han släppas ut från mentalsjukhuset och återanpassas in i samhället. Genast börjar han sin nyfunna frihet med att ta livet av inte ont anande människor. Han följer efter en kvinna till hennes hus och håller sen henne fången där och när kvinnans dotter och dennes pojkvän dessutom anländer måste Luther försvara sig på det enda sätt han känner till, han måste döda…

Ibland, inte allt för ofta, lyckas man få tag i en film som faktiskt är bättre än förväntat. Det händer ganska sällan men när det väl händer belönas man med en hel del personlig tillfredställelse. Luther the Geek är en sån film. Spänningen hålls på en bra nivå och det blir aldrig sådär fjantigt att se Luther döda som det allt för ofta blir i filmer av det här slaget.

I början känns skådespeleriet omotiverat och aningen töntigt men det går strax över när filmen har kommit gång och Luther påbörjar sina härjningar. Han dödar sina offer med hjälp av sina ståltänder eller genom det sätt som just för tillfället råkar ligga närmast till hands. Men det finns mer substans kring den här mördaren än bara mord, han dödar inte urskiljningslöst och hans motiv är inte glasklara.

Filmens offer, om man nu ska kalla dem för det, är till en början inte alls lika stereotypiska som de brukar vara och kan t.ex. frambringa ljud trots att de har en munkavle för munnen. Det gör att filmen får en mer realistisk känsla än genomsnittsfilmen i genren, men i nästa stund förundras man över hur korkade karaktärerna är och illusionen spricker även denna gång.

Luther själv är konsekvent framställd och Edward Terry gör ett strålande jobb med den kycklingkacklande galningen. Det enerverande kacklandet kan göra vem som helst vansinnig och det förhöjer filmens atmosfär betydligt. Ofta med hjälp av den smått irriterande musiken som på något konstigt sätt passar in.