Recension: Man From Deep River - 1972



Man From Deep River
Regi: Umberto Lenzi
1972
Äventyr/Drama/Horror

John Bradley (Ivan Rassimov) som färdas på den stora floden på jakt efter några fina undervattensbilder fångas av en liten stam infödingar, som på grund av hans våtdräkt och simfötter verkar tro att han är en fiskmänniska. De håller honom fången och han får utföra allehanda slavarbeten. Efter flera månader i fångenskap har tanken på flykt inte lämnat honom och när han får oväntad hjälp från en av infödingarna tar han chansen. Han hinner såklart inte så långt innan han blir upphunnen och i stridens hetta dödar han en av infödingarna. Detta gör otroligt nog att han möts med respekt av infödingarna och upptas i stammen. Men invigningsriterna är hårda, ska han överleva?

Både Ivan Rassimov och Me Me Lai var prominenta skådespelare i genren vid den här tiden, eller kanske snarare blev för det här brukar räknas som den första kannibalfilmen. Det är egentligen lite märkligt för bortsett från ett par små scener förekommer det i princip ingen kannibalism alls. I stället fokuseras på kulturkrocken mellan den ”civiliserade” vite mannen och den barbariske infödingen, vad de har att lära av varandra osv. Jag kan inte se någon nackdel i det och det tillför filmen det djup som mycket av genren saknar.

Dock framställs inte det vite som ond och infödingen som missförstådd eller hämndlysten i samma utsträckning som i t.ex. de mer kända Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Det är heller inte tvärtom utan helt enkelt olika kulturella utgångslägen, inget mer. Kannibalerna är istället en rivaliserande stam, fiender till dem båda.

Den nästan obligatoriska djurslakten finns med, men väldigt sparsamt och är inte alls särskilt påträngande. Det påstås dessutom i filmens början att den är inspelad på plats och att alla riter är på riktigt, bara handlingen är påhittad. Vi snuddar nu vid begreppet mondofilm och vad som ser ut att vara på riktigt och inte kan väl vara upp till var och en att avgöra.

Nu kanske det är dags att berätta lite vad jag tycker om filmen? Jo, till en början är den faktiskt lite småseg, kanske beroende på att man förväntar sig en massa äckeleffekter, men när man väl upptäckt att filmen klarar sig bra utan dem och dessutom till och med blir bättre utan dem, blir det bara bättre och bättre. Det här är något helt annat än den vanliga kannibalrullen och den påminner mer om westernklassikern A Man Called Horse än något annat. Ivan Rassimov är stark i sin roll och Me Me Lai ser både förförisk och söt ut, ett härligt gåtfullt och hemlighetsfullt leende. Allt insvept i riktigt tidstypisk musik.

Det här är ett gripande drama och när filmen slutar är i alla fall inte den här recensentens öga torrt – rekommenderas varmt!