Recension: The Brothers Bloom - 2008

The Brothers Bloom

Regi: Rian Johnson

2008

Komedi/Äventyr

Bröderna Bloom är framgångsrika bedragare som utför komplicerade stötar genom att lura till sig pengar av olika miljonärer över hela världen. Detta är något som de ägnat sig åt sedan barnsben så de har onekligen haft tid på sig att öva. Ungefär i lika lång tid har den yngre brodern – Bloom, velat lägga av och leva ett ”riktigt” liv. Han är trött på att styras av sin bror och spela den roll som ständigt skrivs åt honom i de invecklade intrigerna. Nu är det dock dags för den sista stöten, det har Stephen – den äldre brodern, lovat. De ger sig efter en rik arvtagerska som de tar med sig på ett äventyr runt hela jorden (nåja, ett äventyr i alla fall) med en design som i slutändan ska lura av henne pengarna.

Filmer om småfifflare eller ganska stora bedragare som i det här fallet är väl inte helt ovanliga. Se bara på alla Heist-filmer som finns. Det är Ocean’s 11, 12 och 13 och jag vet inte vad. Det är filmer som går ut på att lura någon, men också om att vi som tittare inte är helt säker på vad planen egentligen går ut på och vem som lurar vem i slutändan. Det är likadant här, man jag inte vara säker på den fulla designen och man vet inte om båda bröderna är inne i sina roller hela tiden eller inte.

                                     

Personligen tycker jag att det är lite för lätt allting, men så handlar det också, i mångt och mycket, om en komedi. Kanske inte en sån där man gapskrattar åt utan en som lutar mer åt det romatiska hållet. Huvudrollerna spelas av Adrien Brody, som jag alltid hyst stor respekt för, och Rachel Weisz. Som brodern Stephen ser vi Mark Ruffalo i den stora birollen men ingen av den imponerar såsom jag skulle vilja. Jag kan icke för mitt liv se Adrien Brody som romantisk och jag tycker att valet av Mark Ruffalo var helt misslyckat då han som – storebror, faktiskt ser flera år yngre ut än sin lillebror.

Jämförelser med The Sting och/eller Dirty Rotten Scoundrels är förstås ofrånkomliga även om den faktiskt inte kan mäta sig med dem på något plan. Den är inte lika rolig som Dirty Rotten Scoundrels och inte lika bra och välspelad som The Sting. Det blir liksom aldrig någonting av det, det bara står och stampar på samma ställe och man önskar att det fanns ett slut på filmen. Det gör det förstås om man ger sig till tåls men det är segt fram till dess och filmen har flera slut känns det som. Det ligger förstås också i dess natur när det handlar om att lura åskådaren om vem som ska få det sista skrattet eller lura till sig alla pengarna i slutändan.

Nä, det här var inte min kopp kaffe!