Teorema - 1968 - Hädelse enligt Vatikanen!

Teorema

Regi: Pier Paolo Pasolini

1968

Drama

En mystisk främling besöker en rik familj. Han förför hela hushållet: man, fru både dottern och sonen samt hushållerskan. Inget kan längre bli sig likt. Mannen ger bort sin fabrik till sin arbetare, frun hänger sig åt att erbjuda sin kropp åt diverse män, sonen blir spritt språngande galen och dottern hamnar i katatonisk trans. Vem är han? Vad vill han? Har han egentligen någon betydelse för deras moral och sinnesstämningar?

Det råder ingen som helst tvekan om att Pasolini var en utmärkt personinstruktör! Han lyckas göra film som inte har särskilt mycket dialog men som ändå är oerhört intressanta, han lyckas göra filmer som inte har en speciellt uttalad handling till mycket intressanta betraktelser. Små subtila ansiktsrörelser och kameravinklar gör att historien blir väldigt laddad. Och det här är en laddad film, inte minst erotiskt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det är väl känslostämningarna från de medverkande utan att det finns en tydlig och uttalad berättelse. Jag utgår ifrån att den är väldigt medveten från regissören men jag förstår inte riktigt hur det går till. Pasolini är en sådan regissör som man verkligen skulle vilja förstå men som man har väldigt svårt att göra det med. Det är onekligen en mästare med få jämlikar inom sitt gebit, varken förr eller nu. Tyvärr har hans namn kommit att förknippas med en enda film – Saló or the 120 Days of Sodom, som förvisso är väldigt bra, men det finns mycket mer än så att utforska av Pasolini än så!

                                      

Men inte bara personregi verkar vara Pasolinis styrka, även sättet att berätta historien på är magnifikt. Han är en mästare på att lyckas med bildspråket och utan att man egentligen får reda på något om den där främlingen lyckas han fascinera. Det är egentligen inte förrän han ger sig av som hans närvaro, eller före detta närvaro, blir påtaglig. Är det själva avsaknaden som driver familjen till vansinne? Är det överhuvudtaget vansinne eller är det något annat? Vem kan döma om den högre existensens makt? Signifikansen av metaforismen är sannerligen inte lätt att greppa. Jag tror att man nog kan tolka den här filmen nästan hur man vill och är det sant att Vatikanen fördömde filmen för att den var hädisk går det ju onekligen att tolka den på det sättet. Jag vet själv inte riktigt vad jag ska tycka. Man kan säkert tolka in både Gud och Djävulen i historien om man bara vill.

Kanske beror detta på att filmen inte är särskilt tydlig. Det finns egentligen bara någon minuts monolog som förklarar allting och som Pasolini sedan har vävt en massa bilder runt omkring. Det är klart att ett sådant upplägg ger upphov till en hel del spekulationer och så vitt jag förstår fick Pasolini kritik från alla håll för den här filmen, kristna och ateister, höger såväl som vänstersidan av den politiska skalan. Detta är oerhört intressant, tycker alla att han ger för mycket energi åt den andra sidan?

Miljöerna i filmer är mycket tråkiga, vardagliga, gråa. Trots att det handlar om en mycket rik familj med anställda och som lever på ett stort gods. Lyckan kan icke köpas för penningar? Karaktärerna är på samma sätt väldigt dystra och melankoliska, kanske framförallt efter att främlingen har försvunnit. Det finns en hel del depression där.

För min personliga del vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag vill inte påstå att det handlar om varken något religiöst eller antireligiöst, fascism eller kommunism, Gud eller Djävulen. Jag ser det mera som en betraktelse av några levnadsöden, gjort på ett intressant sätt men mycket djupare än så vet jag inte om jag vill analysera. Det finns möjligheter, så mycket står helt klart men för min personliga del känner jag inte att jag behöver metaforisera den ytterligare. Den är briljant utförd med mycket mycket bra skådespelarinsatser men för ovanlighetens skull tycker jag att den lämnar lite för mycket tolkningsmöjligheter åt åskådaren.