Emanuelle in America - 1977 - D'Amatos kanske bästa film!



Emanuelle in America
Regi: Joe D’Amato
1977
Drama/Horror

I jakten på en bra story färdas Emanuelle (Laura Gemser) från plats till plats med sin gömda kamera, alltid redo att ta en avslöjande bild. Det är en resa som präglas av hennes erotiska lust och låter henne till exempel rekryteras i ett modernt harem. Den låter henne också se vilka orgier som egentligen försiggår bakom de diplomatiska dörrarna när det bjuds på festligheter eller vilka perversa böjelser snuskigt rika kvinnor betalar ofantliga summor för att få uppleva på en manlig bordell. På grund av dessa erfarenheter snubblar också Emanuelle över snuff, ett ohyggligt våld av kidnappade kvinnor som torteras och filmas för åskådarens nöjes skull.

Jag hade väl egentligen inga speciella förväntningar på den här sleaze-klassikern men den visade sig vara riktigt bra på många sätt och vis. Den har visserligen en handling som är ganska tunn och man använder inte särskilt stora ursäkter för att ta första bästa tillfälle i akt och visa lite naket. Eftersom det är Joe D’Amato (Aristide Massaccesi) som står för regin kommer detta grepp inte särskilt oväntat och den som ger sig till tåls får också sitt lystmäte tillfredsställt med en smula fellatio, samt några få klipp penetration. Den som inte gillar detta kan i princip titta bort för de allra mest utstuderade sexscenerna. Självklart försöker också D’Amato att chocka, eller åtminstone få oss att tappa hakan av förundran inför perversiteterna, detta sker tämligen isolerat med en scen där en kvinna smeker könsorganet på en häst. Tämligen osmakligt, men med en viss effekt skulle jag vilja påstå. Det blir också någon slags symbolism för dekadans och människovärden. Allt kan verkligen köpas för pengar – eller? Således en viktig ingrediens i filmen.
                     
Tyvärr får man som vanligt inte se Laura Gemser i några utstuderade sexscener. Men det är kanske tur förresten, det skulle kanske innebära att hennes skönhet befläckades och att mystiken kring hennes agerade försvann. Hon är sagolikt vacker och helt klart i klass med både klassiska skönheter som Marilyn Monroe och en av mina personliga skönhetsdrottningar – Carolyn Jones. Hon agerar med finess och hela tiden har hon en erotisk aura över sig. Man kan skämtsamt läsa lite varstans på nätet att en film höjer sig ett par betygsnäpp bara för att hon visar brösten. Det är väl inte riktigt sant enligt mitt sätt att se det, men visst passar hon ypperligt i rollen och det är ju faktiskt en ganska sleazy film!

Men sex är inte allt den här filmen kan stoltsera med. Det innehåller också makalöst utstuderat våld i form av några riktigt groteska tortyrscener. Jag finner dem mycket välgjorda och, hur osmakligt det än kan låta, erotisk laddade. Inte för att de hetsar upp mig, utan snarare för att filmens design får det att framstå på det viset. D’Amato tar ut svängarna och lyckas verkligen beröra den här gången. Han fokuserar på ett av filmskapandets stora tabun – sex + våld, och det kan jag inte låta bli att beundra. Sadismen är påtaglig och motbjudande och bara tanken på att någon skulle bli sexuellt upphetsad av tortyren är sannerligen kontroversiellt. D’Amato bör få en lika stor eloge som den mer ansedde David Cronenberg fick för sin film Crash som innehöll liknande teman.  

Något som också förstärker upplevelsen är Emanueles notoriska fotograferande. Det känns visserligen lite tjatigt utfört, man zoomar in på hennes lilla dolda kamera och hon trycker på något som kanske liknar en knapp varje gång, men det innebär samtidigt att hon får personifiera filmens åskådare och således känner man sig mera voyeuristiskt deltagande och med det i åtanke är det här är en av de starkaste filmer jag har sett och jag rekommenderar den mer än gärna för den som vill utmana sig själv.

En av D’Amatos absolut bästa och starkaste rullar!

10/10