Recension: Cannibal Anthropophagous 2000 - 1999

Cannibal Anthropophagous 2000

Regi: Andreas Schnaas

1999

Horror

Ett antal människor, med olika bakgrund beger sig mot samma mål var och en från sitt håll. De är av olika anledningar på väg mot samma stad, en stad som mystiskt nog visar sig vara helt öde när de kommer fram. Någonstans i staden härjar en galen mördare som tar död på dem en efter en. Några försöker fly men det flesta dödas innan de vet ordet av. De sista av människorna beslutar sig för att gå samman och kämpa emot mördaren, en mördare som inte liknar nånting annat de tidigare stött på. Det är en gravt störd kannibalistisk man…

Känner ni igen handlingen? Detta är tysken Andreas Schnaas nyinspelning av italienaren Joe D’Amatos smått klassiska Anthropophagous från 1980. Det är inte någon komplex historia på något sätt men det är inte heller det som krävs i en film av Andreas Schnaas, som kanske är mest känd för sina Violent Shit filmer. Man kan säga att allt är en ursäkt för att få visa så mycket grafiska våldsamheter som möjligt. Tyvärr ser dessa våldsamheter inte bra ut hela tiden och en del makeupeffekter är pinsamt uppenbara.

Inte för att jag är ett så stort fan av originalet heller men det här ser emellanåt väldigt amatörmässigt ut, detta trots att Andreas Schnaas hade sin, dittills, kanske största budget någonsin. Jag tror att det kräver en speciell typ av tittare för att uppskatta den här filmen till fullo, eller kanske en rejäl fylla!

Vad finns det mer att säga om filmen då? Tja, det handlar ju om att visa så mycket i bild som möjligt, kanske är inte det alltid det bästa sättet att få fram sin poäng, men det är ju å andra sidan splatterfilmens sätt! Det är ofta viktigare än att t.ex. förklara huvudpersonernas inbördes relationer eller varför de egentligen strålar samman och möts på just den här platsen. Man skulle kunna säga att filmen består av scener som logiskt sett funkar var för sig men när de sätts samman och händelseförloppet ska bildas, finns det ingen egentligt logik i händelseflödet.

Att det här är en hyllning till Joe D’Amato framgår direkt av förtexterna och som sådan är den väl helt ok. Man ska få hylla sina hjältar och råkar dessa hjältar varit banbrytande inom udda och bisarr film så är det väl den här vägen man måste gå. Som självständig film eller som remake lämnar den tyvärr mycket att önska och inte mycket av den stil och finess som fanns i originalet finns kvar även om jag än en gång måste understryka att jag inte är något fan av den heller.