Deadly Friend
Aka Pin…
Regi: Sandor Stern
1988
Horror
Leon (David Hewlett) och Ursula (Cynthia Preston) växer upp med moderns
(Brownen Mantel) städmani i ett pedantiskt skött hem. Faderns (Terry O’Quinn) uppfostringsmetoder
är lite annorlunda och eftersom han är läkare använder bland annat en medicinsk
docka för sina uppfostringssyften. Denna docka, som går under namnet Pin
(Pinocchio) tar större och större plats i barnens liv och det är framförallt
Leon som mer och mer ser denna docka som en vän och en konfident. Han börjar
prata med dockan och fast den aldrig sagt ett knyst utan faderns närvaro får
han till slut svar. Åren går och en kväll tar syskonens liv en plötslig och
våldsam vändning när deras föräldrar omkommer i en trafikolycka. Leon hämtar hem
Pin och behandlar honom allt mer som en riktig människa, han låter honom styra
deras liv mer och mer. Pin talar om för Leon vad han ska göra…och vem han ska
döda.
Någonstans har man jämfört den
här filmen med Psycho och det är kanske ingen dum jämförelse. Självklart kan
man inte påstå att den här är lika mästerlig och det är väl egentligen ganska
få filmer, men själva psykologin, schizofrenin och paranoian är klart
jämförbara. Jag skulle till och med vilja påstå att man tagit saken ett eller
två steg längre i den här gamla rullen. Visserligen på bekostnad av
överraskningsfaktorn men det gör inte så mycket, jag är fullt nöjd med att
filmen fokuserar på mental ohälsa och inte på blodiga och explicita effekter.
David Hewlett gör en strålande
insats som den schizofrena Leon och det är förresten bra skådespeleri rätt
igenom hela filmen. Hela vägen genom uppväxten känns det trovärdigt och man
tappar aldrig riktigt känslan. Illusionen av att det faktiskt är samma personer
hela tiden och inte olika skådespelare i olika åldrar hålls väl uppe. Terry
O’Quinn är förstås bra som alltid och hans helyllegestaltning av pappan för
tankarna lite till Stepfather som kom året innan. En lyckad gestaltning av en
fadersfigur som själv har lite outtalade problem.
Känslan man får av färger och
annat är hela vägen väldigt kall och fotot känns smakfullt överexponerat. Men
bara lite för att ge den rätta
känslan av ensamhet, paranoia och schizofreni. Känslan får mig förresten att
tänka på American Psycho utan att jag egentligen vet varför, det bara känns så.
Filmens natur gör att man kan
fortsätta att tänka på olika aspekter kring den efter dess slut och det är ju
alltid en trevlig upplevelse. Vissa scener ser man gärna om igen för att
undersöka om det som man senare räknade ut verkligen hände.
En bra film som håller flera
gånger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar