Red Eye
Regi: Wes Craven
2005
Thriller
Efter att har deltagit vid sin mormors begravning i Dallas är nu Lisa
(Rachel McAdams) på väg hem och hon ska ta det beryktade ”red eye” flyget. Hon
träffar på en främling (Cillian
Murphy) som hon börjar prata med och attraktionen mellan dem är kanske mer än
vad hon först hade väntat sig. Till sin stora förvåning hamnar de också i
stolarna intill varandra på planet och ganska snart står det klart för Lisa
vilka planer han egentligen har. Han är inte alls lika vänlig som hon först
trott och det som hon tidigare avfärdat som skämtsamma lögner verkar nu mycket
verkligare än hon hade vågat drömma om. Han har kidnappat hennes far och om hon
inte gör exakt som han säger kommer pappan att dö. Lisa förstår innebörden av sitt
handlande och hamnar i ett svårt dilemma – vem ska dö och vem ska leva?
Redan från början känns den här
filmen ganska svag, men grips aldrig med i historien och man kommer på sig
själv flera gånger med att hellre och sitta och prata om filmen än att egentligen
se på den. Ger man sig dock till tåls lite förändras detta och det är
framförallt när den karismatiske främlingen, Jackson Ripner kommer in i bilden.
Cillian Murphy har förmågan att trollbinda och även om hans avsikter är
mystiska är de långt ifrån glasklara.
På detta följer filmens bästa
del, själva maktkampen mellan kidnapparen och Lisa. Hur hon på alla vis
försöker att lösa situationen utan att behöva göra som hon blir tillsagd och
hur Jackson hela tiden försöker ha saker och ting under kontroll och genomskåda
Lisas dubbelspel. Detta parti innehåller filmens bästa skådespeleri och man kan
nästan känna Lisas ångest inför det val som hon tvingas göra.
Känner man ett visst agg emot
filmklichéer ska man definitivt tänka sig för innan man ger sig på den här
filmen. Själv tycker jag att, även om det fanns en hel del av den, så passar de
bra in i produktionen. Det är en typisk film utan några oväntade ”twists and
turns” och det ska gå till på ett visst sätt. Jackson ska upptäcka Lisa fiffel
på de allra klichéfylldaste sätt och vi ska kunna skratta lite åt det. Det är
en del av filmens charm.
Ska man då ge ett övergripande
omdöme om filmen så vill jag påstå att det här är ganska tråkigt. Det är ingenting
som inte provats på film förut och slutet är så fånigt helylleamerikanskt så
det är inte klokt. Filmen har några intressanta och bra scener med inte
tillräckligt för att väga upp det övriga.
Wes Craven, min barndoms hjälte,
har misslyckats igen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar