Recension: Reykjavik Whale Watching Massacre - 2009

Reykjavik Whale Watching Massacre

Regi: Julius Kemp

2009

Horror

Platsen är Island, en brokig skara människor, från japanska turister till inhemsk befolkning samlas på en sightseeing. De ska ut på valsafari, eller valskådning som det också kallas för. Det går trögt med valskådandet och efter en olycka ligger kaptenen livlös och genomborrad på däck medan resten av besättningen flyr platsen. Turisterna få således klara sig själva och lyckas så småningom ta sig ombord på en annan båt, en gammal valfångare. Nu börjar den verkliga mardrömmen, ombord finns en familj blodtörstiga kannibaler som inget hellre vill än att döda dem. Det blir nu en kamp på liv och död med de brutala kannibalistiska valfångarna. Döda eller dödas, det är frågan.

Får man tro omslaget så är det här Islands första splatterfilm. Men jag skulle inte riktigt kalla det för en splatterfilm egentligen, det finns visserligen några scener där blodet skvätter rikligt, men det är aldrig så där överdrivet komiskt så att det blir löjligt. Det är alltså enbart positivt i mina ögon. Men om det inte är en splatterfilm, vad är det då? Ja, jag skulle vilja kalla det för en slasher egentligen. Det är visserligen ingen maskerad och/eller okänd mördare men en efter en går offren sitt öde till mötes. Vidare ske filmen tydligen vara någon sorts hyllning till The Texas Chain Saw Massacre och visst, räknar man alla filmer med galna familjer som vill mörda för köttets skull så finns det förstås likheter. Nu är det väl inte direkt övertydligt att familjen vill åt köttet i just den här filmen, man får läsa lite mellan raderna. Har man sett några filmer på temat känns det dock tämligen uppenbart.

                                                   

Jag var under själva inledningen lite orolig över hur det engelska språket skulle förvaltas. Tyvärr är jag ju lite allergisk mot engelsk dialog för sakens egen skull, bara för att göra filmen mer attraktiv på den internationella marknaden. Men jag tycker inte filmen fastnar i den fällan, det är nämligen inte bara engelska i filmen även om det är den information som finns på baksidan av fodralet. Jag skulle snarare vilja påstå att engelska används bara för att kommunicera när japaner, amerikaner och islänningar talar med varandra. Filmens egentliga huvudspråk är otvivelaktigt isländska, vilket gör att man kommer undan med vissa uttalsproblem.

Bland skådespelarna märks kultskådespelaren Gunnar Hansen, vilket tycks vara filmens stora dragplåster. Annars är det inga namn jag känner till i alla fall. Men det behöver det inte vara, faktum är att filmen faktiskt tjänar på mer okända skådespelare. Det gör att äkthetskänslan förstärks och själva huvudskurken, eller vad man ska kalla honom för, är mycket karismatisk! Det finns flera innovativa mordsekvenser och själva avslutningen känns genomtänkt och kanske lite nyskapande. Galghumoristiskt är det i alla fall!

Jag tycker att även om filmen till en början känns lite seg och oinspirerad så kommer den igång efter ett tag och blir framåt slutet klart upplyftande och underhållande och en film som jag verkligen rekommenderar. Den är lite annorlunda och det är riktigt roligt att se en sådan här film från Island, det är man sannerligen inte van vid!