Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs - 2003 - Asiatisk skräck!


Wishing Stairs
Aka: Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs
Regi: Jae-Yeon Yun
2003
Horror

Utanför flickskolan finns den så kallade Fox-trappan. Den har 28 steg men ibland tycks ett 29:e trappsteg träda fram och det sägs att när man nått just detta trappsteg uppfylls ens innersta önskningar. En efter en går flickorna upp för trappan och framför sina önskningar, men man måste vara säker på att man vill ha det man önskar sig, för passar man sig inte så kan man mycket väl få det!

Redan i början av den här filmen började jag hitta likheter med andra filmer. Kanske inte så stora likheter, men stora nog att reflektera över. Sådana tankar kan t.ex. röra Dario Argentos Suspiria, som egentligen bara har baletten gemensamt med den här, förutom att det händer en massa mystiska saker då förstås. Missförstå mig inte nu, jag tycker inledningen, eller kanske t.o.m. första halvan är riktigt bra även om det kan kännas orättvist att jämföra med mästerverket Suspiria.  Man känner att historien oundvikligen förs framåt, om än långsamt. Snabbt berättande är ju som regel inte asiaternas stil. Filmen följer också den asiatiska mallen med kliniska och iakttagande kameravinklar, snarare än snabba klipp och sekundsnabba effekter.

Man skulle också kunna säga att filmen har vissa likheter med amerikanska Wishmaster, åtminstone i det avseendet att ens önskningar visserligen slår in, men alltid vrängs till på ett sätt som man som önskare inte hade kunnat förutse. Visserligen är det mycket mer subtilt här än i Wishmaster, men man kan helt klart se tydliga likheter. Som vanligt gäller det alltså att verkligen önska i korrekta ordalag och det är ett tema som jag, som självutnämnd ordvrängare, kanske tycker är lite extra intressant.

Trots detta tycker jag inte att det håller hela vägen. Någonstans spårar det ut och man kan se tydliga tendenser till västerländskt tänkande, på gott och ont. Framförallt i de skrämseleffekter som filmen trots allt visar prov på och som är designade för att folk ska hoppa till. Det känns inte riktigt som de hör hemma här och även om filmen, i mångt och mycket, egentligen är en spökhistoria skulle jag mycket hellre sett att man varit konsekvent och utvecklat historien istället.

En film som också passerade hjärnbarken under den här filmen är Carrie med sitt mobbingtema. Ett sånt tema finns även här och det sammanfaller naturligtvis med den obligatoriska byfånen, här maskerad till tjock elev som minst sagt inte har riktigt full koll på livet. Om hennes beteende beror på många års mobbing eller om hon helt enkelt är lite bakom är något tittaren själv får filosofera kring.

För övrigt innehåller filmen en del scener som inte känns helt logiska och som endast verkar vara inskrivna för att framkalla skräck hos tittaren. Själv känner jag inte att jag går på sådana knep men det kan trots allt fungera för vissa tittare. Slutligen vill jag säga att när ”spöket” till slut blir ordentligt tydligtgjort finns det på tok för mycket likheter med Ringu för att man ska känna sig upprymd. Om det är medvetet plagierat eller bara en tillfällighet tänker jag inte filosofera kring, men att det förtar mycket av effekten tycker jag är helt klart.

5/10