Alone - 2002 - Varje gång vi är inuti psykopatens huvud, är det alltid en massa olika svaga röster...



Alone
Regi: Philip Claydon
2002
Thriller

Skrivet av: Linda Snöberg

Upplev rädslan när du sugs in i en rubbad hjärna av Alex. Plågad av skakande röster från sitt förflutna, försöker Alex fixerat att hitta en kvinna som kan sätta stopp för skräcken i en plågad själ. Alex börjar plåta och förfölja Sarah (Caroline Carver), skicka kärleksbrev till henne och tillslut göra inbrott i hennes hus. Alex Injicerar dem med en drog som gör att deras muskler blir förlamade och därefter har en romantisk måltid med dem, men efterrätten är allt annat än söt och när Alex oundvikligen tappar fattningen i situationen blir saker och ting vidriga. Under tiden arbetar två poliser med ett fall där en ung kvinna hittats död i slutet av trappan i ett hus där hon bodde ensam. Detektiven Hannah (John Shrapnel) och hans rebelliska partner, Jen (Isabel Brook), börjar komma allt närmare för att kunna stoppa mördaren, så de använder sig av ett omedvetet överlevande offer, Charlotte (Laurel Holloman) som håller på att återhämta sig på sjukhuset, som bete. Men allt går inte som dom har planerat…

Detta är en tekniskt bra gjord film och ljudeffekterna är magnifika och riktigt bra. För det mesta är det mörker i filmen, med en massa scener där kameran rör sig snabbt och man använde sig utav en del stillbilder. I mitt tycke så förstärkte det oftast filmen, men på en del ställen kändes det inte rätt att använda sig av det. Så varför valde man att göra så? Kanske var det för att man skulle få en mera ryslig effekt eller bara helt enkelt göra det lite annorlunda, vad vet jag!? Ibland kunde man ju inte se vad som hände eller var det kanske det som var meningen, att de ville fokusera sig på stillbilder och annat för att det inte hände så mycket just då.

Hela filmen är filmad med användning av ett blått filter, så allt var lite blåskimmrigt, det var effektfullt och skapade mer spänning på något sätt. En del av våldsscenerna är perfekt filmade och väldigt grafiska. Att använda sig av perspektivet att man ser allt genom mördarens ögon är inget ovanligt, men här görs det på ett genuint sätt och det hela blir mycket kusligt.

Det är gjort ett utomordentligt jobb med Alex, den hemska psykopatiska mördaren med sin egna fruktansvärda anledning att dräpa den oskyldige på sitt eget lilla sätt. Varje gång vi är inuti psykopatens huvud, är det alltid en massa olika svaga röster som pratar eller skriker, vilket får oss att förstå att den här personen hade en svår barndom.

En sista utvärdering då: Trots klar yrkesskicklighet, ljudet är överraskande bra, skådespelarna gör ett kanonjobb, kameran sveper förbi som ett racerlopp och en massa stillbilder, men varför förstöra filmen med ett så ruttet slut. Man blir verkligen besviken, snacka om handlingsförlust. Men det fick ju en att tänka till och man lämnas med en massa ouppklarade frågor. Det är säkert menat att det ska vara så. Kanske kommer det en uppföljare som ska få oss att förstå mer …