Recension: Fascination - 1979



Fascination
Regi: Jean Rollin
1979
Drama/Horror

En småtjuv – Marc (Jean-Marie Lemaire) lurar sina kumpaner och flyr till ett närbeläget slott. Där stöter han på de två vackra kvinnorna Eva (Brigitte Lahaie) och Elisabeth (Franca Mai) som enligt egen utsago är där för att förbereda slottet inför herrskapets anländande ett par dagar senare. Något är emellertid märkligt med kvinnorna och deras historia är inte helt trovärdig. Marc anar oråd men är samtidigt nyfiken på vad kvinnorna försöker skrämma bort honom för och vad som ska hända vid midnatt. Föga anar han att han hamnat mitt i en kvinnlig blodkult där han är den enda närvarande mannen…

Jag må skämmas, men jag tror det här är den första filmen av Jean Rollin som jag ser och jag hade således väldigt små förväntningar på filmen och hade kanske inte heller full koll på vad det var för slags film. Om man utesluter det uppenbara då alltså. Att Jean Rollin är känd för sina filmer med kvinnor i mer eller mindre avklädda roller och vampyrer visste jag ju.
                     
Det här var fantastiskt bra! Mycket välgjort och med ett sällan skådat stilistiskt yttre. Det är en film i en vacker förpackning med andra ord men det stannar inte där även om det verkar vara en viktig ingrediens i Jean Rollins filmskapande. Det finns också underliggande betydelser i handlingen, eller så är det jag som överanalyserar händelserna och vill läsa in mer än vad som finns i könsrollerna. I vilket fall som helst är det väldigt framfullt framställt och även om kvinnokroppen exploateras en smula i ett par scener är det mycket estetiskt tilltalande. Det vräks inte på vulgariteter för sakens egen skull och med tanke på ämnet är det väl heller inte helt fel med lite halverotiska undertoner. Det hör liksom saken till.

Detta mynnar inte enbart ut i lesbiska kärleksakter även om det finns sådana längs vägen, utan även i heterosexuella lustar och rent allmänt erotiska kameraföringar. Hur sådana egentligen går till och/eller vad de består av har jag ingen aning om, men Jean Rollin tycks bemästra dem och trollbinda sin publik med dem oavsett om jag förstår mig på hur han gör eller inte.

Vad mer ska man nämna än den fantastiska atmosfären som jag redan nämnt otaliga gånger i olika omskrivningar ovan? Jag vet faktiskt inte!? Det är klart att man kan nämna skådespeleriet som en tillgång för filmen, för det är det naturligtvis, men det är ändå underordnat filmens förpackning. Man skulle också kunna skriva några rader om de blodiga scenerna och hur väl dessa fungerar med erotiken, men det känner jag också att jag egentligen redan gjort…

Jag får väl helt enkelt nöja mig där och slutligen helt enkelt slänga in mina varmaste rekommendationer och konstatera att ytterliggare en kulturskatt nu släppts av Njutafilms!