Recension: Five Across the Eyes - 2006



Five Across the Eyes
Regi: Greg Swinson, Ryan Thiessen
2006
Horror

Fem tjejer är på väg hem på en ödslig liten grusväg som slingrar sig genom en mörk skog. Under ett stopp vid en liten affär råkar de köra på en parkerad bil och krossar ena framlyktan på denna. Eftersom bilen är lånad är de livrädda för att hamn i knipa och smiter från olycksplatsen. Snart ser de dock en ensam lyckta i backspegeln, grips av panik och ångrar att de inte stannade och gjorde på direkt på olycksplatsen. Saker och ting är dock mycket värre än de först tror och kvinnan som förföljer dem i den enögda bilen visar sig vara en komplett galning med smak för blod – deras blod!

Jag kan tänka mig att många ryggar tillbaka redan under de första inledande sekunderna då filmens tekniska kvalitet verkligen är extremt undermålig. Ska man försöka med en någorlunda adekvat beskrivning skulle jag nog vilja påstå att det ser ut som en gammal VHS från 80-talet som blivit kopierad sisådär fem-sex gånger. Det är grådaskiga suddiga färger, lägg till detta också att kameravinklarna känns så otroligt sökta att amatörkänslan är enorm. Det är lätt att ge upp, bara stänga av och gå vidare till nästa film och ska jag vara riktigt ärlig så var det på vippen att jag gjorde det också.

Även skådespelarmässigt är filmen initialt riktigt usel, ingen är övertygande nog för den vardagsrealism som möjligen varit intentionen att skildra. Dialogen är extremt taffligt och det är helt enkelt bara allmänna fånerier framför kameran. Ofattbart uselt i alla avseenden alltså!

Jag vill dock mena att man faktiskt vänjer sig vid den usla bildkvalitén och kanske rent av inser dess syfte allt eftersom att filmen går. Dessutom bättrar skådespeleriet på sig och blir faktiskt riktigt trovärdigt efter ett tag. Framförallt funkar kvinnan som jagar tjejerna väldigt bra i sin roll och i och med hennes inträdande i filmen börjar även tjejerna utstråla någon form av genuin rädsla. De känns extremt uppriktiga när de gråtande och darrande av skräck bekänner sina innersta känslor för varandra, hur de talar om hur ledsna de är för allt dumt de gjort mot varandra, mot gruppens hackkyckling till exempel. Några långa scener utan klipp är grymt imponerande och även om filmen överlag är lika fladdrande som inledningsscenerna i Irreversible, håller sig skådespeleriet inom ramarna för trovärdighet.

Vidare är filmen faktiskt otroligt rå, inte för att man egentligen får se några utstuderade närbilder på grovt våld, men filmen är gjord på så vis att man verkligen förstår allt som händer i alla fall. Dessutom förklarar tjejernas blodiga kroppar en hel del av våldsamheterna som skett utanför kameran så att säga. Det är också en av de absolut skrikigaste filmer jag någonsin sett och detta kanske bidrar till den råa känsla som trots allt infinner sig i filmen.

Men det är en svår film, och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om den. Emellanåt är det hur trovärdigt, spännande och brutalt som helst, för att i nästa ögonblick vara nästan ofattbart uselt. Det enda jag faktiskt vet är att jag är glad att jag inte gav upp, utan uthärdade och fick se denna märkliga film till slutet.