Five
Across the Eyes
Regi:
Greg Swinson, Ryan Thiessen
2006
Horror
Fem tjejer är på väg hem på en ödslig liten grusväg som slingrar sig
genom en mörk skog. Under ett stopp vid en liten affär råkar de köra på en
parkerad bil och krossar ena framlyktan på denna. Eftersom bilen är lånad är de
livrädda för att hamn i knipa och smiter från olycksplatsen. Snart ser de dock
en ensam lyckta i backspegeln, grips av panik och ångrar att de inte stannade
och gjorde på direkt på olycksplatsen. Saker och ting är dock mycket värre än
de först tror och kvinnan som förföljer dem i den enögda bilen visar sig vara
en komplett galning med smak för blod – deras blod!
Jag kan tänka mig att många
ryggar tillbaka redan under de första inledande sekunderna då filmens tekniska
kvalitet verkligen är extremt undermålig. Ska man försöka med en någorlunda
adekvat beskrivning skulle jag nog vilja påstå att det ser ut som en gammal VHS
från 80-talet som blivit kopierad sisådär fem-sex gånger. Det är grådaskiga
suddiga färger, lägg till detta också att kameravinklarna känns så otroligt
sökta att amatörkänslan är enorm. Det är lätt att ge upp, bara stänga av och gå
vidare till nästa film och ska jag vara riktigt ärlig så var det på vippen att
jag gjorde det också.
Även skådespelarmässigt är
filmen initialt riktigt usel, ingen är övertygande nog för den vardagsrealism som
möjligen varit intentionen att skildra. Dialogen är extremt taffligt och det är
helt enkelt bara allmänna fånerier framför kameran. Ofattbart uselt i alla
avseenden alltså!
Jag vill dock mena att man
faktiskt vänjer sig vid den usla bildkvalitén och kanske rent av inser dess
syfte allt eftersom att filmen går. Dessutom bättrar skådespeleriet på sig och
blir faktiskt riktigt trovärdigt efter ett tag. Framförallt funkar kvinnan som
jagar tjejerna väldigt bra i sin roll och i och med hennes inträdande i filmen
börjar även tjejerna utstråla någon form av genuin rädsla. De känns extremt
uppriktiga när de gråtande och darrande av skräck bekänner sina innersta
känslor för varandra, hur de talar om hur ledsna de är för allt dumt de gjort
mot varandra, mot gruppens hackkyckling till exempel. Några långa scener utan
klipp är grymt imponerande och även om filmen överlag är lika fladdrande som
inledningsscenerna i Irreversible, håller sig skådespeleriet inom ramarna för
trovärdighet.
Vidare är filmen faktiskt
otroligt rå, inte för att man egentligen får se några utstuderade närbilder på
grovt våld, men filmen är gjord på så vis att man verkligen förstår allt som
händer i alla fall. Dessutom förklarar tjejernas blodiga kroppar en hel del av
våldsamheterna som skett utanför kameran så att säga. Det är också en av de
absolut skrikigaste filmer jag någonsin sett och detta kanske bidrar till den
råa känsla som trots allt infinner sig i filmen.
Men det är en svår film, och
jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om den. Emellanåt är det hur
trovärdigt, spännande och brutalt som helst, för att i nästa ögonblick vara
nästan ofattbart uselt. Det enda jag faktiskt vet är att jag är glad att jag
inte gav upp, utan uthärdade och fick se denna märkliga film till slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar