Recension: Giallo - 2009

Giallo

Regi: Dario Argento

2009

Thriller

I Turin härjar en bestialisk seriemördare, han tycks hata allt som är vackert och skyr inga medel för att förstöra de vackraste ansikten och de vackraste kropparna på de kvinnor han torterar till döds. När den amerikanska modellen Celine försvinner tar hennes syster Linda kontakt med polisen för att anmäla hennes försvinnande. Kriminalinspektör Enzo Avolfi tror att det är värre än så, att Celine har hamnat i händerna på den brutale mördaren. Han skulle bara veta hur rätt han har…

Om sanningen ska fram så var det väl egentligen ganska många år sedan Mäster Argento släppte ifrån sig något värdigt en mästrare. Men gamla vanor sitter i länge och det finns fortfarande att enormt intresse av att se hans filmer för mig. Jag förväntar mig inte längre att de ska vara mästerverk utan nöjer mig om de är sevärda. Några har under årens lopp varit under eller långt under förväntan, som Mother of Tears nu senast eller Phantom of the Opera för några år sedan och några har varit rätt så bra utan att vara i närheten med de tidiga mästerverken. Jag gillade till exempel The Stendahl Syndrome rejält när den kom.

Men det här är alltså Giallo, en titel som åtminstone får mig att tänka på de tidiga filmerna, gjorda i en stil med skitiga, brutala och våldsamma mord och en utredning som sedan ska ta oss med på en hisnande färd bland ledtrådar och villospår för att sedan ge oss den långsökta och krystade sanningen. En giallo helt enkelt, denna form av italiensk thriller som så många av oss verkar älska! Det är bara det att Giallo är ingen riktig giallo, det är möjligen ett försök att efterlikna en, men det är och förblir i så fall en kopia av den verkliga stilen. Det är på tok för mycket klichéer som borde ligga långt under Dario Argentos värdighet att använda. Det är lite trist.

Men filmen tar sig och när den väl har kommit igång och halva har gått eller så kanske så blir det faktiskt bättre. När jag tänker efter så sker det faktiskt en intresseförändring när Adrien Brody stiger in i handlingen. Jag tycker nog att en skådespelare av hans kaliber borde kunna leverera en vassare rolltolkning än så här men så känns det inte som om Dario Argento har personinstruerat sina skådespelare så väldigt mycket heller. Men det finns några bra mordsekvenser som inte är så pjåkiga. Mördaren, som visserligen inte är okänd för oss tittare är ganska karismatisk och till viss del fascinerande. Kanhända är hela storyn lite tunn och lite enkel men det har aldrig hindrat filmskapare från att göra visuellt bländande filmer förr, se bara på Avatar!

Men bländande är det inte. Det är en högst medelmåttig film egentligen men faktiskt sevärd trots allt och det är ju som sagt allt jag kräver av en film från Dario Argento nuförtiden. Det är långt ifrån det bästa han har gjort, men det är långt ifrån det sämsta också. Det är en klart sevärd rulle, och definitivt för en komplettist. En helt ok rulle med andra ord bara man tar den för vad den är och inte förväntar sig att den ska leverera det som titeln anspelar på. Titeln har helt andra förklaringar…