Recension: Besökarna - 1988



Besökarna
Regi: Jack Ersgard
1988
Horror

Frank (Kjell Bergkvist) och Sara (Lena Endre) flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sina två barn. Frank är egen företagare och stolt över det. Problemet är att han kanske räknat med det stora affärskontraktet lite för mycket och när det visar sig att han inte gjort ett tillräckligt bra jobb och mister kontraktet faller allt samman och familjens ekonomi brakar samman. Frank börjar dricka mer och mer, äktenskapet knakar i fogarna och i takt med detta börjar han se konstiga och märkliga saker i huset. En spökjägare tillkallas (Johannes Brost) för att undersöka de egendomligheter som förekommer. Kanske hittar de mer än de räknat med…

Detta var Jack Ersgards första film. Vid den här tiden kallade han sig fortfarande för Joakim Ersgård, men det är kanske ett namn som är svårt att hänga fast vid när succén är ett faktum och utlandskarriären börjar ta fart.

Det finns inte mycket att invända mot filmen. Den är rolig, smart, underhållande och skrämmande, allt detta utan en till synes större ansträngning och med väldigt små medel. Visst är skådisarna i toppklass, åtminstone de stora dragplåstren Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost. Det enda som möjligtvis drar ner filmen något är dess dialog. En dialog som i och för sig är helt klockren och innehåller en hel del poänger men brottas med problemet är att den känns skriven och inte riktigt naturlig.

Till en början får vi följa familjens vardagsliv då de flyttar in i en ny villa på landet med de problem det för med sig, ekonomiska funderingar, problem med postgången och kanske isoleringen från omvärlden. Kanske knakar äktenskapet i fogarna och kanske dricker Frank lite för mycket alkohol för att dämpa sin oro. Man känner med och känner igen sig i personerna och skrattar lite åt deras realistiska situation. Den ständigt bananätande brevbäraren som slänger posten i gruset utanför gör inte saken sämre heller (Patrik Ersgård).

Men när fler och fler mystiska saker börjar inträffa, vindsdörren som alltid står på glänt, tapeterna som ständigt faller ned och när Frank ser blöta fotspår på vinden. Tar filmen en annan väg, istället för att skratta börjar man nu oroa sig för vad som verkligen finns i huset eller om det rent av är Franks fantasi alltihop. Märkligt nog så finns till viss del humorn ändå kvar när man sitter som på nålar och väntar på en upplösning.

Filmen känns bitvis som en svensk The Shining och ibland som en svensk version av The Amityville Horror. Att den överglänser den senare är ingen överdrift och detta är, om inget annat, i alla fall en svensk rysarklassiker som rekommenderas varmt!