Recension: Saw - 2004



Saw
Regi: James Wan
2004
Thriller/Horror

Två män vaknar upp i varsin ända av ett rum, fastkedjade och med ett lik mellan sig. De vet inte varför de blivit inspärrade, var de är eller vem den andra personen i rummet är. Genom ledtrådar gömda på de mest finurliga ställen börjar de så småningom förstå att de är offer för en seriemördare som polisen namngivit till Jigsaw, en mördare som leker lekar med sina offer och får dem att göra de mest fasansfulla saker i kampen för sin egen överlevnad. Denna gång går leken ut på att mannen i ena änden på rummet (Cary Elwes) ska döda mannen i andra änden på rummet (Leigh Whannell) innan klockan slår sex annars dör fru och barn. Klockan tickar och de båda männen inser att varje pusselbit i sig är ett pussel.

Jag gillar verkligen den här typen av film, när man med väldigt små medel lyckas skapa nånting stort och komplext. De mesta av filmen utspelar sig i det lilla rummet där de två männen hålls inspärrade och det krävs det där lilla extra av skådespelarna för att hålla dramaturgin vid liv. Andra filmer som lyckats med samma sak är t.ex. Cube och Phonebooth.

Historien känns genomarbetad även om tankarna ibland fladdrar tillbaka till Seven och dess groteska, synnerligen planlagda mord. Det är förresten ingen dålig jämförelse när man betänker hur mycket tid och arbete mördaren egentligen lagt ned på sitt verk. För jag tror att mördaren tänker på sina gärningar på det viset. Inget tycks lämnat åt slumpen och en viss stolthet skimrar över hela den utarbetade planen.

Som tittare hålls man på sträckbänken och filmen avslöjar inte mer än den behöver. Detta gör att man hela tiden känner en hunger av att veta mer och att sluka i sig de pusselbitar som mördaren lämnat åt sina offer. Stundom tycker man sig ha räknat ut vad det egentligen handlar om för att några ögonblick senare inse att man faktiskt fått det hela om bakfoten.

Som jag tidigare nämnt utspelar sig filmen mycket på ett och samma ställe, detta varvat med flashbacks och fragmenterad parallellhandling. Genom denna metod får man veta mer och mer om bakgrunden till de två männen, mördaren och om polisutredningen kring fallet utan att för den skull bli övertydlig. Visserligen finns där logiska luckor lite här och var men om man betänker att det här var regissören James Wans första film och skådespelaren Leigh Whannells första manus så tycker jag att man får ha överinseende med detta.

Trots allt en film som underhåller och som kanske till och med kan få en att stundom tappa andan och se bort från de plågsamma och psykologiskt vämjeliga dödsscenerna.