Recension: KUNGSGATAN - 1943



Kungsgatan
Regi: Gösta Cederlund
1943
Drama

Marta lockas bort från statarlivets fattigdom mot stadens glitter och glamour. Hon ger sig iväg och får snart anställning på ett kafé. Det dröjer dock inte länge innan hon får välja mellan att ”jobba över” och allt vad det innebär eller sluta sig anställning. Hon är inte beredd att ta klivet över till den breda vägen och vägrar gå med på kraven. Allt eftersom, och efterhand som hon hör de andra flickornas skvaller lockas hon dock till det ljuva livet. Ett liv som inte bara ger henne en hög levnadsstandard utan även ger henne möjlighet att skicka hem pengar till förändrarna. Men allt som har en början har också ett slut och tiden kommer tills slut ikapp den underbart vackra tösen från landet. Hon är inte längre de rikaste männens juvel. Prostitutionen har tagit ut sin rätt med könssjukdomar och annat.

Jag har visserligen på senare år även börjat bokblogga men ska sanningen fram har jag ingen som helst aning om vilken litterära stil Ivar Lo-Johansson, som skrivit både boken och filmens manus, representerar. Extramaterialet innehåller en snabb bekantskap med honom men det ger mig inte särskilt mycket om jag ska vara ärlig. Jag förstår förstås att det var en författare som tidigt beskrev skeenden som andra inte skrev om. Som här till exempel – prostitution och könssjukdomar. Det är väl inget märkligt idag men 1943 var det nog inte speciellt mycket filmer som behandlade ett sådant tungt ämne. Det är förstås bara min egen slutsats.

Som så många gamla svenska filmer är mycket av deras behållning av kalkonkaraktär. Det är ofta så pass illa agerat och regisserat att det är rent löjeväckande. Så även här tyvärr! Inte hela tiden förstås och heller inte av alla aktörer och aktriser. Vissa scener är helt magiska medan andra känns så oerhört konstruerade att det blir tramsigt. Castingen känns emellanåt oerhört märklig men det var kanske inte det viktigaste att de små rollerna besattes av trovärdighet under den här tiden? Kanske nöjde man sig med de stora rollerna? Nja, jag är inte imponerad över rollbesättningen i alla fall. De större rollerna funkar som sagt men det räcker inte.



Framåt slutet blir den uppenbara sensmoralen aningen plågsam. Det är så tydligt att det ska prackas på publiken åsikter och kunskap om liv och leverne att det är jobbigt att se. Kunde man verkligen inte vara lite mer subtil med detta? Att vara subtil tycks i alla fall inte ha varit något problem när det kommer till de sexuella anspelningarna! Skulle det här vara en film som hade gjorts idag hade de undvikande beskrivningarna inte kunnat tolkas som något annat än ironi. Man får säga att det är intressant hur utvecklingen utvecklats.

Som ett tidsdokument känner jag ett stort intresse när jag ser filmen. De filmtekniska aspekterna som skådespel och regi drar ned det en hel del liksom den förutsägbara dramaturgin men jag skulle trots allt vilja kalla det för en underhållande film. Och det finns glädjestunder också!

6/10