Anamorph - 2007 - En film som underskattar publiken


Anamorph
Regi: Henry Miller
2007
Thriller

Det har nu gått fem år sedan den beryktade fallet med seriemördaren ”Uncle Eddie” klarades upp. Det vill säga, om det nu verkligen klarades upp för nu verkar det figurera nya fall som påminner om dem. Polisen är förtegen och vet inte om det handlar om en Copycat eller om det verkligen är så att den man som man knöt fallen till för fem år sedan i själva verket var oskyldig och om den verkliga mördaren i så fall kom undan. Stan Aubray (Willem Dafoe) som utredde de ursprungliga morden kallas åter in på fallet. Framför honom målas ett groteskt händelseförlopp upp där man inte kan vara säker på någonting och framförallt inte lita på sina egna ögon.

Den här typen av thrillers, med en polis på dekis efter ett långdraget och ansträngande fall, kanske seriemördare som här, går det väl tretton på dussinet av. Vill man lyckas med premisserna gäller det således att verkligen sticka ut från mängden och göra någonting annorlunda med det. Tyvärr lyckas inte det här och alltihop blir bara en enda ljummen gröt som visserligen funkar som bukfylla men som inte ger någon bestående näring och definitivt inget man håller sig pigg av en längre stund.
                                                    
Skådespelarmässigt är det helt ok, men inte mycket mer än så och jag blir faktiskt lite besviken av att man underskattar publiken på det här sättet. Man kunde väl åtminstone försökt utveckla storyn lite och inte förlita sig på de få (och ganska billiga) kameratricks som används för att gestalta tillbakablickar. Det finns heller inte någon egentligen jakt på mördaren och inte ens några misstänkta och/eller villospår läggs ut. Nej, filmen baserar sig i stället på att följa Aubray (Dafoe) och hans sätt att bearbeta sina intryck. Att han varit med och utrett originalfallen är uppenbart och att det påverkat honom på alla möjliga sätt likaså, Han mår verkligen inte bra, men att spendera 99 minuter på att visualisera detta faktum kräver mer talang än vad denna film kan uppbringa.

Dock vill jag påstå att mördarens metoder är ganska underhållande. Det handlar inte om en vanlig dussinmördare i den bemärkelsen, utan snarare om en kall och beräknande, närmast artistisk, människa som verkar se sina mord som ett slags konst. Jag tycker nog att man kunde ha utvecklat detta lite mer och på så sätt fått lite mer originalitet i filmen.

Vår egen Peter Stormare medverkar förresten också i filmen. Han har en mindre roll men jag tycker han sköter sig utmärkt. Faktum är att det är nog han som gör det största intrycket och spelar skjortan av både Willem Dafoe och Scott Speedman utan större ansträngning. Hans roll är förvisso inte mer mångfacetterad än deras men han har lite mera utstrålning, i alla fall i just den här filmen och så är det ju lite roligt att lyssna när han försöker prata amerikansk engelska. Jag säger inte att han har ett dåligt uttal, men det är trots allt uppenbart att han inte är infödd amerikan!